onsdag 15 november 2017

Ett Franskt slott!


"Vid regnbågens slut finns en kruka av guld."
Eftersom jag inte har någon bild på ett Franskt slott så får den här bilden symbolisera känslan av att ingenting är omöjligt om man bara följer sin dröm.
Någon mer än jag som fastnat framför programmet "Escape to the Chateau" på Tv4? Jag är helt såld! Kan inte sluta titta. En engelsk småbarnsfamilj som bestämmer sig för att flytta till Frankrike. De inser att pengarna räcker längre än en mysig liten stuga och bestämmer sig för att köpa -ett SLOTT!

Det är ett rent vansinnesprojekt. Ett ekonomiskt slukhål eller som mannen i programmet säger:
– 240 eller 420 (jag kommer inte ihåg siffran) till varför man inte ska köpa just det här slottet. Slottet är byggt på 1870-talet och har stått tomt i 40år. Allt måste göras om eller göras nytt. Eller, värme, avlopp och bredband... allt sånt där som man vill ha som en modern människa.

Jag vill också bo i ett slott! Vem vill bo i en liten lägenhet när man kan bo i ett slott!

Mycke av allt är just myckeavallt. Jag är en obotlig romantiker och just nu längtar jag bort. Jag längtar efter frihet, efter yta och efter nya lösningar efter att kunna leva ut mina drömmar.

Det är befriande häftigt att se två människor faktiskt göra det helt galna och vansinniga som att faktiskt köpa ett slott som är dessutom är ett mastodontprojekt att göra iordning. Naturligtvis utan pengar. (Själva dramaturgin bygger på det omöjliga.)

Det känns faktiskt lockande just nu att skita i det här landet och den här trångsynta arbetsmarknaden som tycks vara i mediebranschen. Ta en paus på soligare breddgrader. Jobb efter jobb månad efter månad och ingenting händer. "Mitt jobb" kanske inte ens finns i det här landet?!

Begränsningarna finns ju faktiskt oftast bara i våra egna hjärnor. I min hjärna. Jag kanske måste fundera mer på vilken typ av journalistik jag vill jobba med. Bostadsfrågor känns lockande faktiskt. Det är så centralt och så viktigt och ganska torrt men ändå känslosamt... Förutsägbart och styrt av massor av regler, men ändå totalt oförutsägbart i den bemärkelsen att man aldrig vet vad som döljer sig bakom fasaden.

Ni kommer att förstå vad jag menar när jag säljer min grävartikel. Jag måste bara ha ett job först innan jag kan sälja den.

"Tack för din ansökan tjänsten gick till en annan sökande den här gången. Vi behåller ditt CV så kanske vi kontaktar dig längre fram."

Hur menar du nu har jag lust att fråga! Jag har sökt jobb på din tidning tre gånger! Eller jag fick just ett mejl om att just ni söker en reporter på den redaktionen som jag sökte till...  Det är faktiskt svårt att inte ta det personligt. Jag har svårt att hantera dubbla budskap jsut nu. Det känns inte schyst.

Nu hoppas jag på förskolan. Barnen vill ha mig. Jag behövs för barnen. Jag behöver barnen... Kanske får jag så många timmar att jag kan börja frilansa. Jag har inte särskilt lång uthållighet och sex månader utan en endaste intervju får mig att känna att jag måste tänka om.

Det känns rätt meningslöst att söka mängder av jobb som jag inte kommer att få. Jag har varit "bortskämd" med att bara behöva söka ett fåtal jobb och sen får det. Jag agerar och det blir en direkt återkoppling.

"Talar man inte om att man finns så kan ingen veta vilken kompetens man har." Det stämmer ju förvisso, men hur ska man någonsin få visa vad man går för om man inte får visa vad man kan?!

Idioti på arbetsmarknaden! Perfekt är tråkigt är min åsikt. Världen behöver fler människor som den engelska småbarnsfamiljen. Som vågar satsa på sina drömmar. Som vågar vara o-perfekta.

Tanken slog mig häromdagen att många pressfotografers bilder ser ganska lika ut. Olika mina bilder. Grymt snyggt men också lite tråkigt, för att det blir lite för perfekt... Kanske är det för att många har gått i samma skola och lärt sig hur det ska vara- hur bilderna ska se ut. Jag har inte gått i den skolan och därmed inte lärt mig hur bilderna "ska se ut". Eller så är det bara ett försvar för mig själv och min egen prestationsångest. Jag duger fast jag inte har gått i "pressfotografskolan".

En o-perfekt bild som jag ändå gillar väldigt mycket! 

Med mitt förnuft kan jag inse att jag inte ska bo i ett gigantiskt hus som kräver massor av underhåll eftersom jag helst inte vill ägna min tid åt sånt. Jag är ju inte heller överförtjust i att städa... hahaha, men min känsla säger att jag såklart ska bo i ett stort hus som rymmer massor av människor!

Kanske det går att hitta någon slags kompromiss? Ett självgående stort hus typ herrgård där jag och min hund kan bo och dit jag kan bjuda in intressanta människor att intervjua och skriva om...?

Där skulle det även finnas utrymme för barnen. En plats där de får ge utlopp för sin kreativitet och fantasi.

Jag kan hänga en lapp på dörren:
"Du finner mig i biblioteket." Jag har alltid velat ha ett bibliotek ända sedan jag var barn.

Känn på skillnaden i bibliotek och arbetsrum. Arbetsrum låter så fruktansvärt tråkigt och förutsägbart. Ett bibliotek rymmer på något sätt hela världens fantasier och drömmar utan att bli förutsägbart eller tråkigt. Det känns så mycket mer inspirerande.

Vem vet vad som händer?! Om inte ett franskt slott så i alla fall ett jobb.

Ge aldrig upp står det på lappen på väggen i mitt sovrum. Kanske är dags att skriva en större lapp och hänga upp på ytterdörren. Ge aldrig upp drömmen om ett bättre och roligare liv! Det liv som jag är ämnad att leva.

Livet blir sällan som man tänkt sig, men det kan ju bli bra ändå!

onsdag 8 november 2017

Filterbubblan...

Idag har varit en sån där skit-dag när man bara vill dra täcket över huvudet och gå i dvala. Överallt möter min hjärna negativa nyheter. Särskilt Facebook är en utmärkt källa till deprimerande nyheter i mitt flöde.

Jag måste ju ändra, men det är väl inte helt det lättaste. Hjärnan vill gärna reagera på alla nyheter om sjuka utförsäkrade människor som krigar mot Försäkringskassan, alla djur som far illa, och alla kampanjer mot någon orättvisa eller nåt måste ändras. Det som nu är känt som filterbubblan. Facebook och Google styr mitt nyhetsflöde med sina algoritmer och får mig att uppleva att allt är skit och att det inte finns något hopp om någonting egentligen.

Problemet är just att ju mer jag reagerar på allt som jag tycker är fel så blir det bara mer, och mer tills jag inte orkar mer. Jag blir deprimerad och ångesten kommer krypande. Tillslut blir även positiva nyheter negativa. Det är FÖR kämpigt att läsa alla inlägg om semestrar på läckra resmål, alla snygga bilder eller nån som faktiskt FÅTT sjukpenning eller blivit uppskattad på jobbet.

Jag måste bryta dödläget akut. Måste ha ett jobb. Måste sluta trycka gilla på alla negativa inlägg på fb. Mitt mående är naturligtvis kopplat till jobbet. Nu har jag suttit hemma i SEX månader! Det är outhärdligt. Man tappar alla sociala kontakter och tappar lusten att ens kliva upp på morgonen. Ekonomin är ett megastort stressmoment. Spara ner på ALLT.

Värst av allt är känslan av att inte riktigt ha en plats. Att inte får plats i samhället.

Häromdagen skulle jag gå på Friskis och Svettis gympa för att få upp lite endorfiner till hjärnan. Träningstajsten är borta. SUCK! Jag orkar inte mer nu.

Ok jag skulle ju ändå köpa nya, googlar in på samma firma som jag köpte från förra gången.
–Tyvärr din storlek är slutsåld.
–Kommer de in igen?
–Nej tyvärr, men storleken under kanske passar?

Alltså nej. Då hade jag beställt den storleken. Sjukt svårt att få tag på träningskläder som passar mig och min kropp. Även om jag försöker vara stolt över min kropp undviker jag gärna att visa upp mig halvnaken på gympapasset. Jag sticker ut tillräckligt mycket ändå känns det som.

Uppslag till en artikel- ja!

Det är något väldigt väsentligt som blir förbisett i detta jag genomlever i detta nu. Jag fick svaret när jag ramlade över "We are the world" videon som kom nån gång på 80-talet. Massor av Amerikanska artister sjöng tillsammans för att samla in pengar för att bekämpa svälten i Afrika.

We are the world

Deras gemensamma nämnare- olikheterna! Alla sjunger, men alla sjunger på sitt sätt. Det finns inget perfekt sätt att sjunga på. Bara glädjen i att göra det tillsammans! Tänk vad många artister som aldrig hade slagit igenom om alla hade behövt låta likadant!

Totalitära stater kan aldrig överleva i längden för att de inte utvecklas. För att de ska utvecklas måste det finnas kreativitet. Jag anar en en likriktning i samhället som jag inte tycker känns kul. Människor som på ett eller annat sätt behöver nåt litet extra åker ut. Eller får aldrig en chans.

SEX månader av bortslösad energi och massor av kompetens som förtvinar. Så känns det. Det går inte längre. Jag har varit på intervju på förskolan jag nämnde i mitt förra inlägg och det kändes smått hoppfullt.

–Vi är absolut inte perfekta! sade chefen Vi jobbar hela tiden med utveckling av oss och verksamheten.

Vilken enorm befrielse att kunna vara den jag är även i förskolan. Jag berättade om min uppfattning att jag gör mig bäst som punktinsatsmänniska i förskolan.

–Vad bara att du kommit till insikt om vad som passar dig! fortsatte hon.

Det börjar med oss. Anställ inte bara perfekta människor. Anställ mig. Jag kan massor och kan lära mig mycket mer. Jag skriver, fotar och pratar med de som pratar med mig. Anställ andra "o-perfekta människor".

Ge mig en chans att visa vad jag går för. Det börjar med oss. Med mig. Jag måste fortsätta söka jobb och våga TA plats. Jag vill skicka signalen till barnen som kommer efter mig att alla får plats. Alla storlekar, sorter, och med diverse olika utmaningar. Alla får plats om vi tillåter det.

onsdag 1 november 2017

Mycket moster!

Jag har haft en lång svacka nu när jag inte skrivit något. Jag har tyckt att allt känns så förutsägbart, tråkigt och meningslöst- det är så kämpigt med detta jobbsökande som aldrig ger någon utdelning känns det som. 

Häromdagen bestämde jag mig i alla fall för att söka timvik på en förskola som jag gick förbi när jag var ute med Oskar i barnvagnen. Märkligt nog sökte just den förskolan vikarier... jag funderade länge på om det var rätt men nu har jag bestämt mig för att försöka i alla fall och det gav utdelning direkt! Jag ska på intervju imorgon. Håll tummarna för att det blir bra, jag behöver det nu!

Barnen är ju en väldigt stor del av mitt liv- och mina syskonbarn är ju helt underbara. Att vara moster är en både stort och viktigt därav rubriken- mycket moster. ;-)) Häromveckan följde jag med Oskar till Moderna Museet här i Stockholm på babymåleri. 

Det är fantastiskt roligt att se alla de där små bebisarna utforska sig själva och "färgen". Museeipedagogerna är så otroligt duktiga och engagerade också. Babymåleriet var en "kurs" på några gånger med olika färgteman tror jag och med olika sorters material som har olika konsistens. 

Den här gången var det tema gult. Bebisarna fick måla med mangopuré och plommonpuré, de fick även känna på polentagryn, de är ju gjorda av majs så de passade in i tema gult. 

All färg är ätbar eftersom små barn utforskar hela sin omgivning med munnen. (även mosters mobil och kamera, om chansen ges... ;-))

Tyllen är sträv mot huden...


Fjädern är mjuk och kittlar lite...


"Taktil betyder beröring. Men benämningen det "taktila sinnet" avser inte enbart beröringen i sig, utan omfattar hela känselsinnet, eller hudsinnet som en del föredrar att kalla det. I det taktila sinnet finns receptorer för beröring, tryck, vibrationer, smärta, kyla och värme. Genom att medvetet och strukturerat beröra huden aktiveras flera av dessa receptorer som via sina nervbanor till hjärnan leder fram till det samordnande systemet - oxytocinsystemet." citat från Beröring.se

Utan beröring kan vi inte leva. Många kramar alltså!! Man kan också stimulera känselsinnet med tex fjädrar eller massage. I förskolan brukar man ibland göra massagesagor för att stimulera känselsinnet. 

stora svepande rörelser...

blandas med små koncentrerade rörelser. Mangopuré är alldeles len...

Fokus och koncentration...

Så här glad blir man efter att ha målat med mat... 

Alltså jag älskar barn. Oftast i alla fall. Jag har noterat (genom noggranna observationer på mina små syskonbarn) att de utforskar omvärlden genom pyttesmå fokuserade rörelser blandat med större svepande rörelser. Motoriken utvecklas fort. Händer är så roliga och tacksamma att fota och att kunna fånga den där lilla lilla stunden av intensivt fokus är häftigt. Oskars blick leder betraktarens öga ner mot sin lilla hand där han utforskar färgen med pekfingret. Fingret liksom spänns lite mot pappret när han känner på färgen... 

Hela kroppen stannar liksom i totalt fokus när det där lilla fingret har upptäckt något som kräver total uppmärksamhet och koncentration. 

Jag tycker också att det är så fascinerande att de där pyttesmå människorna har sin egen identitet och driver sin egen utveckling. Alla följer ungefär samma utvecklingskurva men ändå är varje människa unik. Det är otroligt häftigt tycker jag! 

En annan viktig del av bebisars och små barns utveckling är "kladdet". Små barn måste få kladda! Själv älskar jag att måla med barn, men alltför ofta möts jag av ett tänk från vuxna att barnen ska utnyttja hela pappret, att det blir kladd på golvet, på kläder etc... Fullt förståeligt, men också sorgligt på nåt sätt eftersom det liksom hämmar hela den kreativa processen. 

Förskolan jag sökt jobb på är en Reggio Emilia inspirerad förskola, och då brukar konsten få stort utrymme. Det ska bli spännande faktiskt. Hoppas at jag kan hitta någon slags väg där jag inte släpper barnen helt men ändå kan arbeta med journalistiken. I vilket fall så är jag moster åt fyra små underbara människor som jag kan träffa hur mycket som helst och som oftast är välvilliga "fotomodeller". ;-)

Kreativitet och kärlek tror jag hör ihop, så slösa med kreativa uttryck och massor med kärlek på barnen så blir de fina vuxna. Släpp prestationsstressen och måla istället, klipp, klistra, hoppa i en vattenpöl eller titta på alla vackra löv som ramlat ner på marken. 

Håll tummarna för att jag får göra det de kommande veckorna! 



måndag 23 oktober 2017

Lönebidrag trots allt!

Idag var jag på nytt möte på Arbetsförmedlingen här i Nacka. Jag träffade en arbetsterapeut. En arbetsterapeut kan förskriva hjälpmedel av olika slag till mig och andra med olika utmaningar i arbetslivet. Arbetsterapeuten kan också bidra med psykosocialt stöd, som tex att hitta lösningar och förklara om det skulle uppstå låsningar.

Vi pratade lite om lönebidrag, det "magiska" ordet. För er som läste mitt förra inlägg så vet ni att min handläggare sade att "erfarenhetsmässigt beviljas inte lönebidrag till människor med npf". Vad hon grundade den erfarenheten på vet inte jag och ingen annan som jag varit i kontakt med på AF verkar kunna förstå det.

Har man haft och har stora svårigheter att få ett jobb eller att behålla sitt jobb så faller man inom ramen för lönebidrag. Arbetsterapeuten förklarade att man kan få stödet under max fyra år och att det är meningen att man ska trappa ner stödet över tid så att man blir självgående efter fyra år.

Jag har en historia av väldigt många anställningar. Jag har maxat några månader upp till ett år eller ett och ett halvt år, för att sen stämpla och därmed "ta igen mig" för att sen söka nytt jobb. Perioderna med a-kassa är naturligtvis ingen egentlig avkoppling. Man har oceaner av tid, men ekonomin går i fullständig kras varje gång.

Det blir som en tsunamivåg tillslut. Tsunamin resulterade i långvarig sjukskrivning med ersättning från Försäkringskassan i ca 1,5 år tills de ansåg att jag var frisk och drog in sjukpenningen. Eftersom jag inte var frisk blev jag "sjuk" på pappret igen ytterligare 4,5månad. Denna gång utan pengar. Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig från den knäcken. Även om jag vet att många råkar ut för samma sak eller värre så är det en oerhört tung smäll för mig.

Nu försöker jag återigen ta mig ut på den spelplan som arbetslivet är. Den här gången tänker jag inte maxa. Den här gången tänker jag försöka hushålla med energin så att den räcker livet ut utan att krascha igen om ett halvår. Energifördelning är en bitvis knepig utmaning med adhd/add. Jämförelsen med ett gympapass så kan energin vissa dagar räcka för två pass och vissa dagar räcker den bara fem minuter. Jag vill inte och har inte råd att bli sjuk igen om jag kan undvika det.

Oftast tycker jag att det går ganska bra, men det kan ju gå ändå bättre! Jag vill verkligen börja jobba nu, med journalistiken som jag tycker är kul och inspirerande. Jag tycker att jag har mycket att ge om jag bara får en chans att visa det.

Det är där lönebidraget kommer in. Ni vet ju hur det är när man gör nåt som är jättekul och där man vill visa vad man går för så att man blir uppskattad och får bonus- så känns det ju med mitt nya yrke. Kommer man in i ett flow kan det vara väldigt svårt att hålla sig själv tillbaka och gå hem. Men jag måste. Annars kanske jag kraschar igen. Helst vill jag jobba heltid direkt. Helst vill jag skriva grymma reportage och ta massor av fler omslagsbilder direkt! Men det är mer förnuftigt att börja lite lagom ändå.

Vi får se vad framtiden har att erbjuda. Arbetsterapeuten fick mig att känna hopp igen. Stressen minskade något och bara vetskapen om att hon finns och stöttar mig är jätteviktig just nu. Hon skulle även prata med min handläggare och räta ut frågetecknen ang lönebidraget.

Vi pratade om anpassningar, tex undvika kontorslandskap, brusreducerande hörlurar, fickminne där det går att spela in saker på. Egentligen mår ju ingen bra av att arbeta i kontorslandskap. I alla fall inte om man får tro forskningen. Den moderna tidens kontorslandskap där man inte ens har en egen arbetsplats eller där det inte ens finns en arbetsplats åt alla fungerar inte alls för mig. Fungerar det bra ens för någon? undrar man ju.

Den känsligare biten handlade om hur och när jag ska tala om att jag är i behov av anpassningar och extra stöd... Om jag skriver det i ansökan så är ju risken överhängande att jag blir bortsorterad redan innan jag ens har hunnit berätta vem jag är.  Ska jag inte berätta det som jag är mest stolt över i mitt liv? att jag har lyckats komma på fötter och lägga om kursen i livet med alla upp och nedgångar som gjort livet mer utmanande?

Vårt samhälle förlorar mer än det vinner på att alla ska vara likadana och utbytbara med superkort varsel. Att alla ska kunna, vilja och orka jobba som en dåre dygnet runt helst gratis och med ett leende på läpparna. Att ingen någonsin ska vara sjuk eller ha utmaningar "utöver det normala". Journalistiken skulle dö ut om det vore så. Journalistiken söker alltid efter det som står ut och det som erbjuder en extra dimension till historien.

Man söker hela tiden historien som har just det som min hjärna erbjuder mig varje dag: dvs myckeavallt... Med den insikten så tror jag att jag kan ge vissa av mina artiklar en extra dimension eftersom jag vet hur det känns från insidan!

Jag har hela tiden en gnagande känsla av att människor jag möter i olika sammanhang inte tror att jag har de problem jag faktiskt har. Arbetsterapeuten trodde på mig och fattade allt!
– Det blir extra utmanande med ett osynligt funktionshinder. Det är hjärnan som som sitter i rullstol. Inte kroppen.

Vi kom överens om att jag skulle försöka börja med praktik som sen kan övergå i en anställning. Håll tummarna för att den planen fungerar!

måndag 18 september 2017

Uppföljning av viktoperation

– Hur mår du? Sjuksköterskan som ansvarar för dagens uppföljningsmöte sitter snett mitt emot mig vid ett stort skrivbord ställt i vinkel mot det stora fönster som vätter ut mot vattnet.
Jag är på återbesök på Ersta sjukhus, nu är det snart två år sedan operationen.

– Jo det går väl upp och ner svarar jag.
Det gör ju det. Går upp och ner alltså. Sen börjar vi prata om hur jag mått efter operationen och hur det har blivit.

Jag försökte att vara tydlig utan att vara forcerad. Ändå tycker jag att det är svårt. De människor jag möter i vården blir stressade av att höra hur jag har det. På något konstigt sätt tar jag ansvar för situationen och försöker att hålla tillbaka.

Jag berättade lite om hur jag mådde efter operationen, och om ett begränsat urval av alla vårdkontakter jag haft. Jag berättar om svampen.

– Ni får ju antibiotika i förebyggande syfte och den kan ju orsaka att man får svamp eftersom hela bakteriefloran slås ut.

– Det hade ju varit bra om någon i kedjan hade sagt det då. Så hade jag vetat att det var "normalt".

Själv har jag inget minne av att vi fick antibiotika. Inte heller min "salskompis" har något minne av antibiotika i förebyggande syfte.

Jag fortsätter att berätta om mina vårdkontakter. Jag berättar om psykiatrin, och om vårdcentralsläkarna.

– Ett problem som jag upplever som patient är att att vårdcentralsläkarna inte har en susning om viktoperationer. Jag träffar nya läkare varje gång och ingen vet egentligen vad den andra har gjort och jag träffar bara ST-läkare.
–ST-läkare kan vara jättebra! säger sjuksköterskan. Äter du kalcium?
Suck tänker jag. Hon missar ju hela poängen.
–Jag har träffat AT-läkare som har varit jättebra (och ST-läkare).
–Nej, inte nu eftersom vc-ST-läkaren inte ville skriva ut det när jag var där i augusti. Han sade att det inte fanns behov av d-vitamin tabletter just nu eftersom det är sommar och jag är ljushyad och solen skiner. (D-vitamin och kalcium sitter ihop i samma piller.)

Sjuksköterskan blev märkbart irriterad på detta (inte på mig) och sade att man skulle äta dessa tabletter för att förebygga osteoporos, (benskörhet). Jag nämnde inte att jag gjort ett hårmineraltest som visade nästan toxiska halter av calcium. Vissa saker är det bättre att inte berätta.

Vi pratar om "min depression". Jag har ingen egentlig depression. Jag känner bara helt uttömd på kraft att bemöta den stora och komplexa labyrint som det innebär att ha en funktionsnedsättning, vara sönderstressad, arbetssökande och FÖR medveten för sitt eget bästa om hur systemen i Sverige fungerar.

Vi pratar om vad jag äter och hur ofta jag äter. Jag sade som det var att jag inte riktigt kan säga hur ofta jag äter eller hur mycket. Jag äter för många ägg-mackor. Det kan jag säga med säkerhet.

– Det går mycket bättre om man äter regelbundet varannan timme och man kan planera vad man ska äta i förväg. Dagen innan eller veckan innan. Säger sjuksköterskan i all välmening.

Själva grundproblemet med adhd/add är svårigheterna att skapa struktur, att planera saker, igångsättningssvårigheter, att man skjuter upp det som känns svårt/tråkigt och att man har problem att upprätthålla rutiner och struktur över tid. Det påverkar i allra högsta grad möjligheterna till ett bra resultat efter överviktoperationen. Jag vet för mycket om allt möjligt i teorin, och kan lätt prata om alla möjliga intressanta saker (lätt och roligt) men har väldigt svårt att omsätta det i praktiken (svårt och tråkigt)... Jag är nog en väldigt svår patient.

Jag berättar om alla kontakterna på psykiatrin, om hur illa bemött jag blivit där och hur jag tillslut valde att avstå behandling där för att jag blev så illa bemött. Sen avslutar jag med att berätta kort om konsekvenserna för mitt liv nu när Försäkringskassan definitivt sagt nej till sjukpenning- ingen arbetsträning; och om Arbetsförmedlingen och om hur jag ramlar mellan stolarna där också.

– Jag hade hoppats på lönebidrag från AF för att komma ut i arbete men de beviljar inget lönebidrag till oss med NPF.
– Vad är NPF? frågar sjuksköterskan.

Tyvärr är bristen på kompetens kring NPF för stor inom vårdsektorn. Bristen på förståelse gör att råden jag får känns fullständigt övermäktiga eller irrelevanta. De kan sitt område och de som ska ha koll på den större bilden har i själva verket knappt koll på vad kollegan i rummet bredvid gör. Ändå mindre vad kollegan jag träffade vid förra besöket har givit för råd eller behandlingar trots att det är skrivet i journalen (i bästa fall).

Få orkar sätta sig in i komplexiteten som det innebär att ha min hjärna. De säger saker som påståenden istället för att fråga hur det fungerar i mitt liv som de sen talar om lösningen på. Det känns så tröttsamt. Jag hata när andra människor ska tala om för mig hur jag ska leva mitt liv, när de inte ens har frågat om hur jag faktiskt lever mitt liv!

Slutligen gick vi igenom mina prover som jag tagit och konstaterade att vissa värden ligger för högt. Bland annat B12 som jag ska äta som extra tillskott. Intressant nog träffade jag en läkare på vc i somras som absolut propsade på att jag skulle äta B12.

Jag nämnde att jag tolkat provet jag tagit tidigare som att jag ligger långt över referensvärdet och att jag därför inte borde behöva äta tillskott. Hon menade att jag inte alls låg så högt och att jag absolut ska fortsätta äta tabletterna.

Nu har läkaren på Ersta bestämt att jag ska äta dem varannan dag- för att jag ligger för högt.

– Nu kommer jag skicka ett brev till din vårdcentral att de ska följa upp ditt prov om sex månader.
Det är vc som har uppföljningsansvaret.

– VC kallar inga patienter eftersom de får mer betalt för nybesök. säger jag.

– Vissa vc skyller på att de inte har någon rutin eller något system för att kalla patienterna för kontroller. Vi har en väntelista och ett noggrant system för att kalla våra patienter. Ibland är det bättre att ta ett eget ansvar för sin hälsa och ringa själv och boka uppföljningar.

Jag som patient kan omöjligt hålla koll på alla uppföljningar som behövs göras. Eftersom det även innefattar att veta vilka prover som ska tas och när dessa ska tas. Jag behöver veta om de ska vara fastande och även kontrollera att proverna blir kontrollerade och att dessa följs upp. Vilka prover som ska tas för att kontrollera överviktsoperationen och vilka prover som ska tas på psykiatrin.

Vilka andra uppföljningar som ska ske vart och när dessa ska ske. Det är orimligt.
Det är för mycket att hålla reda på redan som det är. Jag är inte läkare, och jag har inte heller betalt för att sköta min egen sjukvård. Det är faktiskt så att landstinget betalar stora summor pengar till diverse olika aktörer inom vården för att de ska ha koll.

Såklart är det ju smidigt för dessa operatörer om patienten själv har koll och tar hela ansvaret. För mig är det inte ett alternativ att fortsätta vara sambandscentral och försöka övertala diverse olika läkare att åtminstone ta ett prov för att försöka begripa vad det är för fel.

I fallet med viktoperationerna har Ersta gjort en upphandling med landstinget om vilka operationer som ersätts och med hur mycket och vilka efterföljande kontroller som ingår. Ett väl avgränsat system som är lättöverskådligt för landstinget och för Ersta.

Jag som patient har inte egentligen någon aning om vart jag ska vända mig för det problemet jag har just då utan vänder mig till VC som inte har något fungerande system för att hantera viktopererade och alla andra miljoner diagnoser som läggs på deras bord varpå de blir sura och stressade av att ha mig i luren med mina komplexa problem som de inte kan lösa med ett piller på en kvart.

När jag ringde Ersta som nyopererad fick jag en sur fråga om varför jag inte klev upp tidigare på morgonen så att jag hann äta alla mål. Jag vill inte känna mig som en belastning så jag vände mig inte dit något mer. Jag är rädd för att ställa krav och riskera att bli avvisad. Det kanske är någon slags överlevnadsstrategi/försvarsmekanism som jag tänker är väldigt mänsklig. Alla vill helst vara omtyckta av alla...

När jag nämnde för sköterskan att jag kraschade av stressen efter operationen och att jag tyckte det var konstigt att de inte har någon uppföljning eller ens information om vart man ska vända sig skjuter sköterskan över det på mig.

–Det var ju du som själv valde att göra operationen och det är en frivillig operation på friska människor. Det kanske kom för snabbt inpå. Du kanske inte hade haft tid att förbereda dig ordentligt mentalt?

Jag valde att göra en överviktsoperation för att livet skulle bli lättare. Faktiskt av ren desperation. Jag valde inte att krascha av stressen som det medföljde. Jag hade aldrig kunnat ana att det skulle bli som det blev, och även om jag lärt mig mycket på vägen hoppas jag på att det blir lite medvind nu. Jag har inte valt att inte veta att jag råkar ha Sveriges sämsta vårdcentral. Jag har inte valt att inte ha orken att byta.

För en människa med svårigheter att prioritera och som redan känner sig som en spelpjäs i ett Fia med knuff spel så blir alla dessa val en omöjlig sak att hantera. Hur ska jag veta om den jag möter på nästa vc är bättre än den jag möter på den nuvarande vc:en? Kommer de ha tid för mig? Kommer jag att kunna berätta vad jag vill ha hjälp med?

Det är så lätt att skjuta över allting på offret när det blir problem, men precis som mobbningen på jobbet är faktiskt inte hela ansvaret mitt! Jag anser att vården har fallerat grovt i mitt fall, men hur sjutton anmäler man ett totalt systemfel?!

Det går inte att fortsätta att tänka i termer av rutor och upphandlingar som i ett Fia med knuff. Mitt liv är tyvärr inte inordnat i prydliga färgkodade fält, även om det skulle vara lättare för alla om det vore så.

Sjuksköterskan avslutade med att säga att hon skulle skriva de sakerna vi pratat om i journalen och i brevet. Hon kanske inte skulle komma ihåg allt men det mesta. Jag tänkte bara välkommen till mitt liv. Jag har bara berättat en bråkdel för dig. Jag skojade och sade att jag nog måste skriva en lista med alla människor jag träffat på olika ställen och en mer lättöverskådliga tidslinje så att den stackars människan på andra sidan skrivbordet åtminstone har en chans att hänga med...

Jag kanske ska skriva en redogörelse i punktform som läkaren kan titta på. Det skulle ju spara enormt mycket tid.

Det är inte lätt att vara patient, men inte heller läkare/ vårdpersonal. Jag avslutade med att jag hittills styrt upp mitt liv och det klarar jag säkert av en gång till. Jag måste bara bearbeta lite av det som hänt först. Sen ska jag arbeta som journalist för det är sååå himla spännande!

Det är lättare att skriva om andra människors historier än att hela tiden skriva om sig själv. Det ser jag verkligen fram emot! Vem vet om jag kanske till och med kan dela några historier här?!

fredag 15 september 2017

Jag är på riktigt!

Jodå de fanns kvar. Alla "miljoner papper" som Arbetsförmedlingen fick av mig när jag skrev in mig igen efter mitt senaste jobb. Phu! Jag är där för ett kartläggningsmöte som uppföljning på förra veckans info möte.

Ny handläggare, dra hela mitt livs historia och försöka få nån slags ordning på situationen. Den här handläggaren var inte helt ny för mig, men ni fattar poängen.

På info- mötet pratade "team utreda" (det är specialhandläggarna som hanterar människor med större behov än normala) om olika stödinsatser och olika hjälpinsatser de kunde erbjuda för att hjälpa människor ut i jobb.

Vi alla som satt där skulle börja med ett litet trevligt småprat med varandra "för att utbyta erfarenheter". Jag pratade med den ena människan som hamnade nära mig. Jag har ju lätt för att prata med människor... det är ju alltid en fördel...  – Ändå känns det alltid lite absurt att "utbyta erfarenheter" i tre minuter med en människa man bara träffar en enda gång i livet.

– Jaha har du tänkt på vad du behöver för stöd från AF? frågar min handläggare på vårt enskilda möte.

– Jo sade jag. Jag har tänkt på lönebidrag, praktik och starta eget bidrag.

Min handläggare svarar direkt:

– Rent erfarenhetsmässigt så beviljar inte AF lönebidrag till människor med NPF.
(NPF står för neuropsykiatriska funktionshinder och omfattar Autismspektrumdiagnoser (Asberger) och Adhd tex.)

– Praktik kan vi bevilja fram till Nyår, sen är det nya regler. Sen finns det en insats som heter stöd till personligt biträde och så kan vi erbjuda ett möte med en arbetsterapeut. Arbetsterapeuten kan förskriva kognitiva hjälpmedel. Alltså hjälpmedel som kan hjälpa till att hålla ordning på planering, och skapa struktur.

Jag har ju träffat en sån person tidigare och de hjälpmedel som finns är inte alls anpassade för mig. Det är också extremt svårt att prata om hjälpmedel innan jag ens har en arbetsplats!

Stöd till personligt biträde är säkert jättebra om man har behov av nån slags personlig assistent. Den personen ska göra det jag inte klarar på arbetet. Det känner jag inget behov alls av. Snarare tvärtom. Jag orkar absolut inte dirigera runt ytterligare människor i mitt liv som i bästa fall har en grundläggande förståelse för adhd.

Jag föredrar att arbeta själv men i ett socialt sammanhang som på en redaktion. Det fungerar väldigt bra om tempot inte är helt skruvat.

Tillslut kom vi till rutan "yrke" i AFs databas.
– Du står inskriven med oidentifierbart yrke i vår dator. Det godkänner inte A-kassan.

Jag kan nämligen inte skrivas in som journalist på AF. Det är bara AF kultur som kan skriva in mig som journalist och den delen av AF godkänner inte min utbildning! Helt sjukt!

Jag har skickat ett mejl till dem och frågat vem som är ansvarig för vilka utbildningar som godkänns och hur de ser på den uppkomna situationen. Äntligen har jag en legitim anledning att fråga jobbiga frågor!! Det är MENINGEN att jag ska fråga jobbiga frågor till människor!

Jag har alltså pressleg men kan inte skrivas in på AF som det yrke som jag faktiskt vill arbeta med!

– Administrativ assistent- det blir ju fel säger min handläggare.
– Ja det blir ju jättefel säger jag. Då får du ju skriva in mig som förskollärare igen då.

Det är en principfråga för mig. Jag är inte en administrativ assistent. Jag är leg förskollärare, fil kand i barn och ungdomsvetenskap och pedagogik samt leg journalist. Dessutom har jag faktiskt läst Mänskliga rättigheter. Jag är jättestolt över allt jag har läst och åstadkommit i mitt liv.

Ändå kändes det som att all energi rann ur mig när hon skrev in förskollärare.
– Det här känns som någon slags Kafka process där alla dörrar stängs framför mig.

Sen gick jag hem och grät för att allt kändes så hopplöst. Det kändes som att allt jag kämpat för att komma bort ifrån ändå stirrade mig rakt i ansiktet. Det kändes återigen som att jag inte är tillräckligt mycket. Tillräckligt mycket för att passa in i systemet. Som att jag inte vore på riktigt, men det ÄR jag juSom att jag själv hela tiden glider ur mitt eget grepp. Kanske är det resultatet av för många års ansträngningar att passa in och vara till lags för att inte behöva blotta min sårbarhet och åka ut, bli utestängd från gemenskapen.

Men nej. Jag tänker inte låta mig knäckas den här gången heller. När stressen släppt lite känns det ändå ganska skönt att slippa utredas ännu en gång av AF. Slippa alla kryssformulär som ändå inte fångar upp min problematik. Slippa hamna ändå djupare in i det klibbiga garn som omgärdar AF.

Idag mår jag betydligt bättre. Samtidigt tycker jag genuint synd om människor som måste jobba på AF. Denna hopplöst baktunga koloss som hela tiden hamnar i skottgluggen för diverse arbetsmarknadspolitiska ideér. Det är nya regler hela tiden. Ändå är det ju faktiskt beundransvärt att det faktiskt finns människor som står ut med yrket och ändå klarar av att vara trevliga och glada när man träffar dem.

Miljön är ändå värre, med fullständigt kala arbetsrum med färglösa väggar blandat med en dassig blå färg. Ingen estetik där.

Jobbcoachen har jag glömt. Jag kunde få en jobbcoach. Den sågade jag direkt.

– Det känns som att jobbcoacher mest är intresserade av att fördriva tiden och få betalt för minimalt arbete. Nej det är jag inte intresserad av att medverka till.

Min handläggare såg lite chockad ut av min rättframhet, men det är verkligen dagens sanning. Jag behöver inte fler coacher som ska suga år sig sin bit av pengarna. Jag behöver ha ett jobb så att jag kan betala skatt!

Jag behöver gå från tärande till närande på vår samhällskropp, och det tänker jag lyckas med. Utan AF.

Nu är det läge att återta makten i mitt liv och vända motgångarna till framgångar.

torsdag 7 september 2017

Livet med en motorväg i huvudet

Jag har för mycket i huvudet. Det är helt enkelt därför jag inte har skrivit på ett tag. Vad ska jag göra rent praktiskt och vad är det jag måste tänka på att göra, vad vill jag göra och vad gör jag.

Inte helt lätt att sortera. Tankar och idéer kommer ju sällan med prydliga etiketter instoppade i prydliga fack, som man ibland skulle önska att de gjorde. Istället kommer de i en strid ström som liksom aldrig sinar.

Det kanske blir lite mer uppskruvat med adhd. Jag brukar jämföra det med E4:an. Ibland blir det trafikstockning och ibland är det nästan tomt på bilar. Min hjärna däremot är det sällan tomt -på idéer ska väl tilläggas. Problemet är prioriteringsförmågan. Jag brukar jämföra med motorvägsavfarter. Alla avfarter som har såna där glittriga blinkande skyltar som lockar till att köra av just där.

Det gäller att verkligen hålla fokus på målet. Problemet just nu är att målet känns väldigt diffust och avlägset. Jag vill ha ett jobb, men vart vill jag/kan jag jobba? Vart hittar jag en redaktion som uppskattar mig och har en trevlig stämning och som kan anställa mig?

Det är mitt mål: att hitta ett bra jobb.

Under tiden jag funderar på det håller jag på med min artikel som jag skrev på i våras. Den handlar om hur ett stort bostadsbolag hanterar mögel och fuktproblem i sitt bestånd. Den är inte riktigt klar, men snart så hoppas jag kunna sälja den till en tidning och då kanske jag kan lägga ut en länk här.

Jag skulle vilja vara frilans. Jag tror att jag kan försörja mig som frilans åtminstone till viss del. Tyvärr har prispressen drabbat även mediabranschen. Hela jobbet -halva priset mentaliteten har nått även tidningarna. Det är så dumt att tänka så i tider när fri och oberoende journalistik behövs som bäst. Tyvärr är det pengarna som styr. Inga pengar -ingen journalistik. Annonsintäkterna går till Google och Facebook istället för tidningarna.

Jag måste ändå tro att det går. Förlorar jag hoppet om min egen framtid finns det ju inte mycket kvar.

Nästa avfart är Facebook. Kom och läs alla inlägg, lajka och skriv på alla inlägg. Myckeavallt har svårt med lagom. Det blir gärna allt eller inget. ;-) Titta på en film, titta på två filmer tre filmer, de är ju så korta...

Familjen är en jättestor avfart. Tre systrar, två svågrar, två föräldrar och fyra syskonbarn... de är jätteviktiga i mitt liv. Mina syskonbarn... åååå vad jag är stolt över dem!! Så underbart fina, så mysiga, och perfekta, fulländade små människor.

Att bara vara nära dem, att höra deras funderingar, vara del av deras liv... ååå det är stort!

Jag är grymt sugen på att göra radio med dem... Jag tror de skulle tycka det var kul. Vi får se lite längre fram om vad jag kan göra med den idén. Kan jag få in barnen på nåt hörn i mitt framtida jobb vore ju det kanonkul! Inte bara syskonbarn utan även andra barn.

Ludde avfarten är också stor. Hahahaha vem kan motstå en stor fluffig hund med två svarta ögon som tittar på en och piper så fort man sätter sig vid datorn. Lek med mig, borsta mig, gå ut med mig, krama mig... ägna dig åt mig hela tiden...

Ludde 
Jag älskar djur. Jag har haft kanin när jag var barn, hund och katt när jag blev vuxen. Det är svårt att leva utan djur helt. Men jag kan inte heller ta på mig ansvaret för ett djur på heltid som läget är nu. LÅNA är perfekt! Jag lånar Ludde så mycket jag vill och när jag kan. Precis perfekt!

Imorse vaknade jag av att "någon" knaprade under min säng. Det var Ludde som knölat sig in under sängen i natt och gnagde på sängramen. Hahaha

Långa promenader i skogen vid Ältasjön och Flaten är helande för sinnena. I alla fall när det är solsken. Regn är jobbigt för man blir så blöt, men det är ändå skönare att vara ute än att sitta inne.

Ludde vid Flaten

När inte Ludde är här brukar katten Måns komma och hälsa på. Han smyger sig in även när Ludde är här, men han gillar inte Ludde så det blir inte så bra. Djur är verkligen ologiska. ;-) Sist fick hans matte hämta ut honom.



En mindre kul avfart är spökerierna i min lägenhet. Häromnatten åkte min badrumslampa i golvet bara nån minut efter att jag gått ut ur badrummet och släckt. Själva sockeln eller vad det heter där glödlampan sitter sitter kvar i taket, och det är inget fel på gängorna. Smällen som blev när den åkte i golvet gjorde mig så rädd att hjärtat nästan stannade i kroppen.


För inte så länge sen var det någon som smällde till smörkniven som låg på spisen så den for ner på golvet. Jag hörde smällen. Och -nej -det finns ingen rimlig förklaring till att den skulle ha ramlat ner av sig själv eftersom den landade ca 30cm ut från spisen. En annan smörkniv hittade jag under köksbordet. Jag brukar inte ha för vana att slänga smörknivar på golvet så det finns ingen logisk förklaring till det heller.

Badrumslampan... jag har ändå funderat hit och dit och funderat på om den kan ha krackelerat, eller varit dåligt upphängd etc, men det förefaller väldigt osannolikt eftersom spridningen på glasskärvorna var såna att den har träffat golvet i helt skick. Som att någon släppt den rakt ner i golvet från takhöjd.

Jag lade i alla fall upp lite bilder på FB och fick hjälp att skicka iväg en dam som var här och ställde till det. Man kan inte ha spöken som husdjur, i alla fall inte när de ställer till en massa problem. Det är verkligen fint när människor helt förutsättningslöst kan hjälpa varandra ur kniviga situationer.

Min livsfilosofi är att det man ger i en ände kommer tillbaka i en annan ände. Det funkar bra tycker jag. Nu hoppas jag bara att jag kan få ett jobb så att jag kan ge tillbaka genom att ge utsatta människor en röst i mediabruset.

Tillbaka på motorvägen måste jag fortsätta att köra mot målet och försöka parera avfarterna. Kör jag av på varje avfart blir det en väldigt lång väg till målet- om jag någonsin skulle komma fram. ;-0



tisdag 22 augusti 2017

"Mysteriet med den försvunna stolen"


Detta är en stol.

Ett faktum.

Ett antagande som vi alla kan gå med på att det faktiskt är en stol.



När jag såg dem var de tre. Tre likadana stolar står i butiken i Hammarby Sjöstad. Snett mitt emot ytterdörren. Jag kände direkt att "de ska jag ha!" 

–Tyvärr de är bokade säger kvinnan bakom disken när jag frågade om priset, men jag kan sätta upp dig på väntelistan och om ingen hämtar dem före måndag är de dina. 

–Tack det blir bra svarar jag och lämnar mina uppgifter. 

Hela helgen efter mitt besök tänkte på att den som hade bokat dem inte skulle köpa dem, för de var mina. Jag affirmerade in dem in i mitt liv. 

Så på måndagen ringer de från butiken och säger att stolarna är mina. Jag engagerar min mamma för att åka och hämta dem och försöker klämma in alla tre stolarna i mitt minimala kök. Det var inte en hållbar lösning så en fick flytta ut i vardagsrummet. 

Problemet som nu plötsligt har uppstått är att en saknas!

Nu kanske ni tänker att jag kom ihåg fel och att jag bara köpte två stolar, men jag vet att jag köpte tre. Jag har en liten hangup på ojämna och jämna nummer. Jag köper väldigt sällan ojämna nummer av saker och det störde mig att det var tre och inte fyra. 

Två hade ju varit bra, fyra hade också varit bra, men nej de var bara tre. 

– Är du säker på du verkligen köpte tre? 
– Absolut tvärsäker!
– Har du lånat ut dem till en granne? 
– Har du slängt en stol kanske? 

– Nej inte vad jag minns! 

– När såg du den senast? 

Nu har jag ju inte för vana att inventera mina möbler särskilt ofta, så jag kan inte säga när jag såg den senast. Jag vet bara att jag upptäckte att en stol saknades för en vecka sedan. 

Eftersom jag inte kan minnas att jag givit bort den till någon eller lånat ut den och att jag varit hemma hela tiden utom två veckor i vintras så tänker jag ju såklart på om ett spöke kan trolla bort en stol. Ni vet såna där poltergeistfenomen. Det händer ju såna saker här lite titt som tätt så det är ju inget konstigt egentligen, men är det verkligen möjligt att trolla bort en hel stol?! De är ju stora. (Stolarna alltså, inte spökena.)

Jag har ingen logisk förklaring till mitt stol fenomen. 



onsdag 26 juli 2017

Världens sötaste Ludde!

Har jag tur, eller har jag tur?!! Mitt i depressionen över beskedet att Kammarätten nekar prövningstillstånd frågade min kompis om jag ville ta hand om Ludde några dagar.
Många pussar från en kramgo' Ludde

Omedelbar lycka! Jag älskar djur och har gjort sen jag var liten. Vi kommer väldigt bra överens- djuren och jag. Jag upplever att djuren liksom gör mig mindre stressad, mindre deprimerad och kanske till och med en bättre människa över lag. Att klappa honom och krama honom, att prata med honom och interagera med honom frisätter massor av endorfiner sk. må-bra hormoner. 

Ludde har gnagt upp en bit av en trädrot i hundrastgården. :-)

Ludde är underbar. Som en stor mjuk och varm nalle. Jag har fått ha honom i fyra dagar nu och vi har kommit varandra väldigt nära. Han springer lös i skogen om vi är på ett ställe som passar och kommer farande som en studsboll så fort jag ropar. Dvs om det inte är andra hundar i närheten...

Han är bara sex månader- valp alltså, med otroligt mycket energi, glädje och kärlek. Precis som det ska vara! Vi har ju gott om tid att lära känna varandra bättre och jag kan öva lite träning på honom. Min känsla är att hundar är lite som barn som testar gränsen, så även om ägarna själva tränar honom så är det bara en bonus om jag också tränar honom.

En stor mjuk fluffig kompis.


Bad i Ältasjön

Ludde spanar ut över Ältasjön.

Bara så underbart söt!

Precis som ett barn protesterar han mot att gå hem från parken. Han lägger sig i nån lämplig buske och vägrar helt enkelt att gå därifrån. hihi 

Snälla rädda min kropp var känslan första dagen. Ludde pep och jag gick ut, och ut, och ut och ut... Från nästan konstant stillasittande till 17000 steg över en natt var rätt mastigt, och ändå älskar jag att ha honom här så att jag får gå ut!

Jag går inte ut om jag inte har någon direkt orsak att gå ut. Jag går inte på skogspromenader ensam. Därför är det perfekt med hund. Det är ju bara att gilla läget och gå ut. Igångssättningssvårigheter är svårast att övervinna om jag inte tycker att det är roligt. Det är inte så roligt att gå ut själv, men med Ludde blir det ju betydligt roligare.

Bada är härligt. Här badar Ludde vid Ekudden i sjön Flaten

Naturligtvis förutsätter det att man har tiden, orken och pengarna för att ge sin hund ett bra liv. Jag hoppas att jag på sikt kan skaffa egen hund och träna den till att bli en servicehund. Ett hjälpmedel alltså för stresshantering, som kan bidra med struktur och ordning, ångestdämpande, sällskap etc.
Här kan ni läsa mer om servicehundar för adhd. Har man riktig tur så kan man få beviljat pengar från Försäkringskassan för sitt hjälpmedel. Jag räknar inte med det med tanke på mina erfarenheter, utan det blir i så fall en bonus. Här kan du läsa mer om assistanshundar.

Jag skulle så gärna vilja lära barnen också hur man umgås med hundar. Det är ingen självklarhet att barn vet hur man hanterar en hund. Lite av det gör jag med Ludde. Det går liksom av sig själv eftersom han älskar barn och är så otroligt snäll.

Dagens promenad avslutades med en snygg skuggbild. 
Som den sociala människa jag är så är det superkul att få prata med andra hundmänniskor om hur de sköter sina hundar. Jag har träffat så enormt många trevliga och respektfulla hundmänniskor dessa fyra dagar här i Älta.

Jag avskyr att bara sitta hemma ensam. Med Ludde har man inte tid att ha tråkigt. Det är fullt ös hela tiden. Det bästa är att även om han åker hem imorgon så vet jag att han snart kommer igen. :-)

måndag 24 juli 2017

Nej till sjukpenning arg som ett bi


Ett av många bin på landet

ett annat bi


Jag var på semester några dagar på landet. Solen flödade och allt kändes ganska bra- Tills jag kollade mejlen och där bland alla andra mejl fanns mejlet från advokaten.

Kammarätten nekar prövningstillstånd. Därmed ligger Förvaltningsrättens dom fast.

Fy fan vad jobbigt det kändes plötsligt. Livet. När tar det slut? Motgångarna alltså.

Jag var såå säker på att jag jag skulle vinna. Såå säker. Jag var ju sjuk och hade sjukintyg från psykiatrin och vårdcentralen. Svår stress som förvärrade redan befintliga problem med kognitiva svårigheter etc.

Kan man sakna något som man aldrig haft? Jag hade ju aldrig de där pengarna. Jag hade bara börjat drömma lite, lite om vad jag skulle göra när jag vann. Samtidigt som jag inte vågat hoppas på att jag skulle vinna.

Köpa ny kamera... betala av skulder... åka på fotoresa... man kan ju göra ganska mycket för 4,5 månaders lön. Dvs de pengar jag hade kunnat spara om jag fått sjukpenning. Nu får jag vara tacksam att jag har kvar min bostad och inte tvingats sälja den och flytta in på min kompis soffa eller hem till mina föräldrar.

Samtidigt är jag så ARG! ARG på flosklerna från Alliansen om att Sverige skulle bli bättre för alla nu när vi skar ner "bidragen" och alla skulle jobba. Det är en FET lögn! Jag har en respekt för att vi tycker olika och kan till och med se det som värdefullt att vi tycker olika, men jag har oerhört svårt för människor som snackar skit rent ut sagt.

Oavsett parti ska jag tillägga. Alliansen anser jag hade en dold agenda som gick ut på att privatisera Sverige. Allt skulle privatiseras. -men eftersom Svenskar generellt sett tyckt att det varit ganska bra med en gemensam välfärd så var man tvungen att köra en rövare och gå bakvägen till privatiseringen.

Urholkas välfärden tillräckligt mycket så ser ju människor om sitt hus och köper privata försäkringar. Vips är bollen i rullning. Sverige ska bli bättre nu när bidragen sänks och fler ska arbeta. Skitsnack!
Är man svårt sjuk kan man inte arbeta och då måste man kunna känna sig trygg med att socialförsäkringen fungerar.

Sjukdom ska inte vara ett straff! Jag har inte gjort något kriminellt!

Nu läser vi nästan varje dag om människor som fått tömma sitt livs besparingar när de blivit sjuka. Människor som tvingas ta juridisk hjälp för att SÖKA SJUKPENNING!

Det är inte värdigt Sverige att ha en sånt samhälle. Det gynnar ingen!

Har vi råd då att återställa välfärden?
Såklart vi har! Vi har inte råd att fortsätta den här negativa spiralen. Människor som har pengar handlar saker som man behöver för sitt uppehälle. Kläder, mat, åker på semester. Allt det genererar nya pengar i en samhällsekonomi som givetvis måste beskattas i lagom hög grad.

Jag läste häromdagen att det är rusning att köpa hus i Spanien. Uppdrag Granskning hade reportage om skattesmitarna som hade placerat miljarder kronor i utlandet för att undkomma skatt.
Fråga mig igen om vi har råd?! Jag har ingen lust att subventionera hus i Spanien eller skattefria placeringar på nån avlägsen karibisk ö. För det är ju det jag indirekt gjort genom att betala skatt som någon av dessa skattesmitare fått i barnbidrag eller suventionerad barnomsorg (all barnomsorg är subventionerad i Sverige)

Bara skattesmitarnas tillgångar motsvarade 3/4 av alla förskolebarns platser under ett år!
Fråga mig igen om vi har råd att återställa välfärden.

Även rika människor blir sjuka. Även rika människor behöver gå till läkaren, ha barnomsorg till sina barn, eller äldreomsorg till sina föräldrar. Men nu skulle ju det här handla om mig.

Jag är ARG. Arg, ledsen och uppgiven över hur Sverige har utvecklats.

Det är lätt att känna känslan av att de där borta får allt serverat, och jag fick minsann inga pengar och därför ska ingen annan heller få pengar. Jag jobbar hårt på att inte bli bitter.

Jag tänker inte bjuda Sverigedemokraterna på en enda röst genom att peka finger på de människor som kommer hit och söker skydd för sina liv. Det är inte de som gör att pengarna inte räcker. De människorna behövs för att reparera vår välfärd genom att de jobbar och betalar skatt.

Skatt som sen blir till sjukpenning. Det går snabbt att rasera något som man byggt upp under lång tid. Nu är det upp till mitt parti att återställa välfärden så att Sverige återigen blir ett humant land där vi tar hand om varandra. Ett tufft jobb när vi bara har 30% av rösterna i Riksdagen och Alliansen hela tiden gör utspel och hotar med misstroendeförklaringar.

Alliansen går lyckligtvis inte särskilt bra nu med impulsiva utspel, motsägelsefulla uttalanden och rasistinviter, men vi i Sverige kan inte luta oss tillbaka och tänka att Alliansens undergång blir vår lycka. Vi alla måste jobba för ett mer humant Sverige varje dag.

Tyvärr har mitt förtroende för svenska myndigheter och Försäkringskassan i synnerhet får sig en rejäl knäck. Tilliten är borta. Jag anser inte att prövningarna är rättssäkra. Det är jag också arg på. På den punkten har jag i alla fall agerat och gjort en JO-anmälan. Mer om den i nästa inlägg. Jag har dock lite planer på hur jag ska kanalisera den ilskan. Vi får se hur det utvecklar sig.

Jag försöker känna en tillfredställelse i processen mot F-kassan att jag gjort allt jag kunnat. Ändå maler tankarna på vad jag kunde gjort annorlunda. Kunde jag gjort något annorlunda? Nästa gång tar jag in advokaten direkt. Det är det enda jag har lärt mig.

Jag röstar redan på "det rätta partiet för en allmän och generell välfärd" och har på olika sätt varit aktiv där sen jag var 17år. Det kan jag inte ändra på. Däremot kan jag vara med och ändra på framtiden. Det känns i alla fall som en liten, pytteliten tröst.

Nästa gång... Det ska inte bli en nästa gång. Jag hade iallafall tur med vädret där på landet!

Ni får ursäkta om inlägget är lite rörigt, men det blir så ibland om man skriver från hjärtat!


tisdag 11 juli 2017

Arbetsförmedlingen!

– Jaha varför har du hamnat på min signatur? det var öppningsrepliken från min senaste handläggare på Arbetsförmedlingen.

– För att jag har ADHD!

– Jaha, förmedlaren går bort till datorn och tittar, jag ser inte att vi har några papper på dig trots att du varit kodad som "special" sen 2010.

Jag fick ett smärre utbrott! Jag orkar inte mer nu.

– Om ni kunde BEHÅLLA alla papper så skulle det spara mig så enormt mycket arbete! Nu har jag ju inte tagit med mig några papper eftersom tanten i inskrivningsdisken sade att ni hade alla papper.

Sån tur var hade jag utredningen scannad i mobilen, och sån tur var fanns det mesta lagrat i I-cloud så att jag kunde hämta upp utredningspappret och mejla det till handläggaren som sen ska skriva ut pappret och scanna in det en gång till.

Han var bra på att lyssna på delar av min historia. Jag kan inte komma ifrån känslan av att jag hela tiden börjar om från början. Det känns stundtals som ett enormt slukhål som suger ut min energi.

Jag skulle önska att jag kunde träffa SAMMA människa nån gång. Som VET hur jag funkar och som kan planera åtgärder tillsammans med mig.

Jag sade till honom att jag inte har så stora problem om jag får arbeta på rätt arbetsplats med ett yrke som passar mig. Det kanske var dumt.

Jag pratade om lönebidrag, praktik och "starta eget bidrag". Starta eget bidrag är inte egentligen något bidrag, utan betyder bara att jag får behålla min a-kassa sex månader medan jag startar upp min firma.

Jag berättar att jag precis avslutat en journalistutbildning och att jag fotograferar.
– Jaha vad hade du tänkt starta eget inom då?
– Journalistik...

Jag blir så trött. Det är svårt att veta om människan på andra sidan bordet är allvarlig när han frågar en sån fråga. Jag känner mig tillslut korkad. Jag fattar inte. Är det orealistiskt kanske att tänka att jag ska starta eget som journalist?

En arbetsförmedlare jag hade tyckte absolut att jag skulle bli arbetsförmedlare. Det hade han blivit efter att han separerat från sina barns mamma och var tvungen att försörja barnen och sig själv.

En annan avrådde mig å det bestämdaste från att starta eget eftersom han haft egen firma och det inte alls gått så bra som han hoppats.

Jag lutade mig bara lugnt tillbaka i stolen och bollade helt lugnt tillbaka frågan till honom.
–Vad tycker du att jag ska jobba med då?

Han hade nog inte räknat med att få en motfråga för han hade inget svar och blev väldigt övertrevlig när han ringde för att meddela att jag glömt mina papper där.

Ytterligare någon annan skickade mig på starta eget kurs.

När jag kom tillbaka upplyste handläggaren jag mötte, mig om att de inte beviljade pengar till "kulturell verksamhet" om man inte varit verksam i den branschen tidigare.

ORKA! Den ena handen vet inte vad den andra gör...

Den bästa handläggaren jag hade blev handplockad till huvudkontoret. Hon sade att hon absolut trodde på mig och att hon skulle hålla ett öga på min andra blogg:

www.stockholmsmyransfoto.blogspot.com.

En annan kanonbra handläggare slog huvudet på spiken och sade att problemet med adhd-människor är att de har lätt att få jobb men svårt att behålla det. Hon sade det med respekt och jag kände att hon trodde på mig. Tyvärr blev jag sjuk och hon fick barn, men jag hoppas att hon är tillbaka nu och att jag kan byta till henne.

Det är slitsamt att möta nya människor hela tiden som man ska dra hela sitt livs historia för och som hittar på lösningar som DE tycker är bra. Problemet är att det inte är någon som tar ett helhetsgrepp och faktiskt löser problemen tillsammans med mig.

Alla älskar en underdog och alla älskar en bra story. Jag kanske är för mycket av båda bitarna. För stark för mitt eget bästa och lite för bra på att berätta saker... well jag hade tänkt använda båda de egenskaperna som tillgångar i mitt framtida liv!

– Alltså du skulle ju kunna praktisera typ två månader så att du inte känner dig utnyttjad.

Bra tänkt tänkte jag.
— Ja jag har också tänkt på praktik.

Vi avslutade mötet efter typ en timme med att jag skulle höra av mig om jag hittade nåt. Jag har funderat mycket på hur man rent konkret gör när man söker praktik genom AF och tänkte att jag måste ta upp det på nästa möte.

Häromdagen skulle jag aktivitetsrapportera. Följ din handlingsplan eller nåt ditåt stod det på skärmen.   Jag försökte komma ihåg vad vi skrivit i handlingsplanen. Jag tyckte det var konstigt att vi inte kommit överens om nån uppföljning eller nån mer konkret plan.

Idag fick jag svaret när jag ringde till AF.
–Du har ingen aktivitetsplan! Ursäkta jag ska kolla med med min kollega för säkerhetsskull, säger den vänliga damen i luren med engelsk accent.

– Nej det stämmer, att du har ingen aktivitetsplan. Du måste ta kontakt med din arbetsförmedlare och säga att du behöver ha en plan. Hon lät lite smått chockad.

(Själv börjar jag bli rätt van att det som är normalt för andra människor är onormalt för mig.)

ORKA! känner jag bara. ORKA sköta alla andras jobb igen. Såklart jag orkar. Jag måste ju orka. Vad har man annars för val? Behöver jag verkligen ha en aktivitetsplan? Jag behöver ju bara fixa ett jobb... Hm kanske bra att ha en plan i alla fall.

Well, jag har ju återigen en bra story. Alla älskar en bra story. Mitt liv är en bra story... fast nu vill jag skriva om andras liv ett tag. Precis det man ska göra om man arbetar med journalistik.

Stockholm i mitt hjärta!

Jag älskar Stockholm. Staden som hela tiden växer, byggs om och byggs till. Fast jag har levt här i hela mitt liv finns det nya saker att upptäcka. Häromdagen träffade jag en av mina fotokompisar och vi tog en vända i Gamla Stan i Stockholm.

Italienska godsaker på restaurangen Tre Valv vid Järntorget

Jag och min kompis började vid Järntorget. Ibland är det fint att fånga detaljer i gatuvimlet som berättar något om staden. Det som är självklart idag är inte alls självklart om några år. Tyvärr smakade jag ingen så jag kan inte säga om de var goda... Det ger ju dock orsak att gå dit en gång till.


Duva

En sån banal sak som duvor. De finns överallt och kanske inte världens mest spännande motiv, men jag tycker den var söt så den får vara med här.


"Pojke bestiger häst" av Ivar Johnsson uppförd 1956

Jag och min kompis gick upp mellan gränderna och hamnade på Tyska Stallplan. Typiskt ett sånt ställe dit man aldrig går. Om man inte råkar passera där med sin kamera på jakt efter snygga bilder.
Namnet kommer från de stall som låg där en gång i tiden. Bara ett stenkast från Tyska kyrkan.
Det är nästan så att man hör klappret av hovar, och lukten av häst genom århundradena till nutid...


Mårten Trotzigs gränd

Precis snett framför statyn ligger Mårten Trotzigs gränd. Stockholms smalaste gränd, med bara nittio cm mellan husen! Uppkallad efter den tyska köpmannen och borgaren med samma namn. Den har även kallats för Trånga trappgränden vilket ju är ett högst passande namn.


Carl Larsson föddes i detta hus

Jag hade ingen aning om att Carl Larsson var född i Stockholm och hade heller ingen aning om att han fått en plakett inmurad i fasaden i huset där han föddes! Prästgatan 78 är numret, precis till höger om Mårten Trotzigs gränd.


Prästgatan

Vrid dig lite till höger från den vackra plaketten så ser du Prästgatan framför ögonen. Späckat med historia såklart. Jag älskar historia och särskilt när den knyts ihop med nutiden. Den här biten av gatan hette under 1700-talet och en bit in på 1800-talet Tyska Prästgatan eftersom den Tyska kyrkan ligger här och den Tyska skolan hade sina lokaler här.


Tyska kyrkan

Tyska kyrkan är sedan 1886 Gamla stans högsta punkt! Kyrkans torn brann 1886 och därför fick kyrkan ett nytt torn som nu mäter 96 meter. Kyrkan heter St Gertruds kyrka och har gudstjänster på Tyska. Jag har gått förbi kyrkan många gånger, men aldrig varit inne i den. Det måste bli en uppgift för mig själv nu att besöka den.

Församlingen startade redan 1571 eftersom det var så många Tyska köpmän i Stockholm att Kung Johan den III lät de starta en egen församling. Församlingen tillhör idag Svenska Kyrkan men har sina Gudstjänster på Tyska.


En bild på en turist? som blev så misslyckad att den blev lyckad. 
Prästgatan 

Idag är det ju inte så många människor som rör sig utanför turiststråken, men för några hundra år sen måste det ha varit rätt rörigt med hästdragna vagnar och människor som gick. Gatorna svämmade säkerligen över med sopor och hästbajs.  Stanken... usch! Både sommar och vinter måste ha varit hemska fast på olika sätt. Sommaren med stanken och vintern med kyla och fukt både inne och ute. Hela staden måste också ha verit insvept i rök från alla skorstenar... Plötsligt känns den "sterila" och prydliga staden som jag lever i nu väldigt mycket trevligare. :-)









Så otroligt vackert sveper solljuset ner mellan gränderna. Den här delen av Prästgatan kallades för Svenska Prästgatan eftersom den leder till Storkyrkan. Den allra sista delen av gatan kallades även för helvetet. Kanske var det för att bödeln bodde där! Bödelns medhjälpare kallades förövrigt för rackare. Dessa rackare tömde även latrintunnor som ansågs som ett jobb för de utstötta i samhället... Någon som vet varför vi säger rackarunge idag? Rackarunge och skitunge måste ju i alla fall höra ihop.


En balkonglåda som utsmyckning

Underskatta aldrig värdet av detaljer i ett bildreportage. Bara hus blir ju lite "sterilt" och blommor gör staden levande tycker jag. Dessutom gillar jag att fota blommor så därför får ni se lite blombilder också. :-)


Skuggor på en fasad gäckar fantasin. 

Ett öppet fönster ger staden liv, samtidigt som solljuset kastar skuggor på fasaden tvärs över gatan. Ett annat öppet fönster får mig att tänka på på min farmor och farfar som träffades genom ett öppet fönster på varsin sida om Västerlångggatan... Det får bli ett eget inägg senare.



Stora Nygatan

Stora Nygatan är Sveriges första paradgata. Delar av staden ödelades i en brand 1625 och efter den så anlades Stockholms första stadsplan av Gustav den II Adolf. Renässansens ideal kom att prägla planeringen och kvarteren blev stora och regelbundna med ståndsmässiga stenhus. Som alltid när det gäller stora byggnationer blev det förseningar och husen stod klara först 1660.

Idag har man svårt att ta in att ca 25% av staden brann upp. Ändå blev det ett startskott till ett konstruktivt utvecklingsarbete där det blev en ökad kontroll av skorstenar och nävertak samt att husen hade påbjuden släckningsutrustning.



Göran Hälsinges gränd

Göran Hälsinges gränd är uppkallad efter en person med namnet som ägde ett hus i gränden på 1500-talet. Hans mamma var amma till Erik den IV. Damen med hunden är dock modern. ;-)


Göran Hälsinges gränd

Hela huset behöver inte vara med på varje bild... Solen är på väg ner och snart skymmer husen varandra från solljuset.


Ryningska palatset

En smått absurd känsla att stå utanför Arbetsdomstolen som har sina lokaler i detta vackra hus som heter Ryningska palatset. Byggt av Friherren och riksamiralen Erik Ryning på 1640-talet. Redan då var det rivningsvågor i staden och man rev stadsporten Gråmunketornet  som låg där palatset ligger nu. Den var helt enkelt i vägen när man skulle bygga.

Bara att läsa "Arbetsdomstolen" på väggen skickar en del obehagliga stötar genom magen. Jag kämpar fortfarande med att komma över känslorna kring det som hände på mitt jobb. Påfrestande med alla känslor, men det går bättre nu.


.
Lars Johan Hierta grundare av Aftonbladet

Som nybakad journalist känns det såklart extra speciellt att möta Lars Johan Hierta stående där på sin sockel på Riddarhustorget. Banbrytare för en fri press och ett folkligt statsskick står det på sockeln. Det var han som startade Aftonbladet. 6:e december 1830 kom första numret ut. Han råkade snabbt i luven på kungen som drog in utgivningsbeviset. Han kringgick detta genom att låta andra stå på utgivningsbeviset och starta om tidningen i nytt namn. Smart!

Han var politiker och avslöjade särskilt överskridelser av statsbudgeten. Inte populärt! Redan då förekom det maktfullkomlighet och fusk av olika slag. (inget är tydligen nytt) Pga sin politiska övertygelse fick han utstå mycket kritik i tidningarna, särskilt mellan riksdagarna 1835-1840. Sjukt spännande att sätta sig in i när tiden räcker till!

Jag läste de första utgåvorna av Aftonbladet på Carolina Reviva i Uppsala förra året och vad jag minns strävade de efter att vara först med nyheterna från kontinenten. Det måste ju ha varit några dagars fördröjning, men det gjorde ju också tempot lägre i samhället överlag...


Riddarrosor som förgrund åt Riddarhusparken och stadshuset 


Stockholm är så vackert!


Axel Oxenstierna

Axel Oxenstierna var: förmyndare åt Drottning Kristina, rikskansler och grundade Postverket. Han gjorde naturligtvis massor av bra saker under sin livstid, men det viktigaste enligt Wikipedia var att han grundade den Svenska statsapparaten med olika ämbetsverk och fick dem att samarbeta med varandra. Det vi idag känner igen som statliga förvaltningsmyndigheter.

Försäkringskassan (den avskydda), Skatteverket och Polisväsendet är andra statliga myndigheter. Principen att statliga ämbetsmän (tjänstemän på statliga myndigheter) skall arbeta med rikets bästa för ögonen och att ämbetsmän skall underlätta för andra ämbetsmän.

(Personligen tycker jag att det är dags för en generell påminnelse om vem som betalar för ämbetsmännens jobb på myndigheter runt om i Sverige. Min erfarenhet är ju att de tror att de jobbar där för sin egen skull och inte för samhällets bästa, vilket jag anser vara en grov missuppfattning!)

Axel Oxenstierna var också den som inrättade Sveriges län och drog upp länsgränserna. på 17-1800-talet var man tvungen att ha pass för att passera länsgränsen så de var mer betydelsefulla då än vad de är nu för oss vanliga medborgare. (gissar jag). Mer om inrikespass kan man läsa här.

Märkligt nog känns han som en modern person trots att han levde på 1600-talet!



Riddarhuset i solnedgång med en mås.


Riddarhuset i solnedgång... och som på beställning kom en mås och gjorde sig påmind om att vi delar staden med ett rikt djurliv. Vissa mer trivsamma än andra.

Riddarhuset var fram till Representationsreformen sammanträdeslokal för adelsståndet. Representationsreformen klubbades av riksdagen 1865 och började gälla redan ett år senare. Den innebar att man ersatte ståndsriksdagen med de fyra stånden med tvåkammarriksdagen. Beslutet föregicks av en intensiv debatt i Riddarhussalen i Riddarhuset där adeln diskuterade i fyra dagar innan förslaget slutligen bifölls med 67 rösters övervikt. Prästerna var helt emot från första början men biföll förslaget när adeln sagt sitt. 

(Jag har nån liten adel i mitt släktträd också. Honom ska jag berätta om i ett annat inlägg. :-))

De två kamrarna kan man besöka i Riksdagshuset. (Rekommenderas starkt!) Riddarhuset går också att besöka- känns som ett måste om man är intresserad av hur Sverige blivit det Sverige vi lever i idag. Andra kammaren valdes i direkta folkval, men enbart män fick rösta. Detta system övergick senare i enkammarriksdagen där våra folkvalda representanter jobbar fram nya beslut om hur Sverige ska utvecklas framåt och vilket land vi lämnar vidare till nästa generation. 

Det känns som att Stockholm plötsligt rymmer så oändligt mycket mer att upptäcka än vad jag ens anat när min kompis ville "ta en fika och fota lite i stan"! sjukt häftigt. 

Adhd är mycket av av allt. Jag älskar historia, samhällsvetenskap, demokratifrågor, språkvetenskap och stadsplanering... så ni får garanterat se mer av det här på olika sätt. Diverse djupdykningar och att göra saker grundligt hör också till specialkompetenser för adhd, men jag tänkte avsluta det här inlägget nu så jag kan skriva om andra viktiga saker imorgon. Vi ses!