onsdag 30 november 2016

När man har hyperfokus och går fel.

häromdagen var jag som jag skrivit om förut på Stockholms Tingsrätt för att lära mig om hur en rättegång går till och att skriva rättegångsreferat och krimartikel. När jag kom dit började jag med att gå på toaletten. Inget konstigt, om det inte hade varit för att jag hamnade på herrtoan! 

Jag tycker det är märkligt och roligt att upptäcka hur hjärnan fungerar ibland. Jag hann ju reflektera över att det var en avskiljning i rummet innan jag gick in på själva toan. Väl inne på toaletten upptäckte jag ljuset! De hade satt in en UV-lampa som skapade sånt där roligt blått ljus. 

Självfallet var jag tvungen att ta lite kul bilder på mig själv där på toan, sen lekte jag lite med bilderna i telefonen. Lite filter och lite fix med ljus och konstrast så hade jag plötsligt tre coola porträttbilder. Hihi

Rimligen var jag så otroligt fokuserad på att passa tiden för rättegången att jag helt och hållet glömde bort att titta på den där lilla figuren på dörren som talar om vart dam respektive herrtoan är. 

Så kan det bli med hyperfokus. Inget ont som inte har nåt gott med sig. 

Sval och cool

Snäll och ordentlig

Måste ju testa olika uttryck


Lite omtanke från min Facebookvän!

Vissa vänner träffar man i verkligheten och lägger till på Facebook, och ibland hittar man någon på Facebook som blir en betydelsefull vän "i verkligheten". En av dessa, Victoria Frances Qvarnström skickade mig detta fina meddelande häromdagen och ville att jag skulle lägga ut meddelandet på min blogg. Naturligtvis vill jag göra det! 

Victoria startade bloggen Adhd i bilder, och är en stark förebild för mig som bloggare. 

Hoppas att brevet inspirerar även er som läser min blogg att visa omtanke och kärlek till varandra. Det känns särskilt viktigt i tider när det florerar så mycket hets och hat. Själv blev jag alldeles rörd av att få ett sånt fint brev i min inkorg. Jag har så många fina omtänksamma människor i mitt liv nu som ger mig energi, bland annat alla er bloggläsare! 

Det är en sån oerhörd skillnad från tiden på min förra arbetsplats där osäkerhetens terror förlamade all utveckling. Låt er inte ryckas med i hetspropagandan. Det är extra svårt nu när Facebook och Google styr vår verklighetsuppfattning genom sina flöden, men det går! Gör revolt. Stå emot. Låt er inte knäckas av hatets terror. 

Kärlek, skratt och omtanke är det som skapar utveckling både för den enskilda människan och för samhället i stort.  Det är ju gratis och oerhört smittsamt, så det går att ge hur mycket som helst. ;-) Ju mer man ger desto mer får man tillbaka.

Som adhd-människa och idealist med en plus och en minuspool som har en ganska ojämn laddningsfrekvens kan man dock behöva påminnas om att man också måste ta det lite lugnt ibland för att inte brinna upp "för den goda sakens skull". ;-)

Sofia.
Först när vi fick kontakt var du underbar men, som en halv människa. Nu två (2,5?) år senare är du som det där vackra planet (jag älskar flygplan!) men som stod utan bränsle. Du var redan så mycket som fick mig att verkligen tycka om dig, du skänkte främst foton, som var fantastiska. Sedan kom din katt Matisse - sedan hände det mycket i, för mig, snabb fart!

Idag har planet - DU - fått luft under vingarna med nytt bränsle! En fantastisk resa att bevittna må jag lova. Känner mig mycket lycklig av dessa år med dig som facebookvän.Vill dock - med en moders stränghet - avkräva dig löftet att du aldrig, aldrig får tanka jetbränsle i den vackra flygmaskinen som är du!

Håll ihop. Bromsa om du känner det, utan at tänka "jag måste" eller "jag ska bara" så du inte kraschar något av det vackraste som jag sett. Sett både som process och människa

Tycker du kan lägga den här hälsningen från en "vän och observatör" på din blogg. För tiden går och sedan är inget som förut!! Men hål ihop nu. Allt kan tas igen. Men du har inte råd med störtflygningar.

Kram från V

torsdag 24 november 2016

Lite vårdhaveri till frukost tack!

Jag vet inte ens vart jag ska börja det här inlägget. Jag fick idag veta att min underbara sjuksköterska har sagt upp sig och slutar sista december. Jag anade att hon skulle göra det eftersom hon inte höll tillräckligt hög "produktionstakt", och för att hon bryr sig om sina patienter, med hjärtat. 

Det är alltid de som bryr sig som försvinner först. De som verkligen vill och som har ett lite för stort hjärta sett i relation till "produktionstakten".

Jag fick också veta att min läkare blivit sjukskriven igen. Hon har också för stort hjärta i förhållande till "produktionstakten". 
 
Jag har en tid bokad hos henne i början på december och nu väntar jag med spänning på om mottagningen kommer att höra av sig och berätta vad som hänt och om de bokar om mig till en annan läkare. Jag förväntar mig inget av dessa. 

Som grädde på moset fick jag också veta att Capio har förlorat upphandlingen av psykiatri och att vården ska tas över av Wemind. Deras hemsida berättar stolt att de behandlar alla möjliga psykiska problem. En snabb slagning på allabolag.se ger mig informationen att de har en vinstmarginal på 5% 2015. Det blir ju några miljarder, men det är i alla fall bättre än de 15% som var året innan. 

Den mest bisarra och helt absurda tvisten på denna historia är att hela mottagningen ska flytta! Enligt min uppgiftslämnare så skulle mottagningen ursprungligen flytta in i lokaler med KONTORSLANDSKAP!!!! 

Hur är det ens möjligt att ens tänka tanken KONTORSLANDSKAP när det handlar om en vårdinrättning?!!! Har människan som tänkte denna genialiska idé aldrig besökt en vårdinrättning?? Vart har människors intelligens tagit vägen??? Varför kom förslaget ens upp på bordet??? Varför?? Jag vill bara ringa nån och skrika IDIOT i luren! 

Vad kostar alla dessa idiotförslag  oss skattebetalare??? Nya KS är ju ett annat bra exempel på idiotförslag som blivit verklighet. Moderaterna vägrade tex att gå med på en extern revision om Nya KS. Väldigt olyckligt, för att inte säga skandal! 

Om det nya företaget vinner upphandlingen ska alla nuvarande personal få följa med, men det kan ju hända att de tackar för kaffet och söker andra jobb om kraven på "produktionen av vård" blir för hög i förhållande till vårdbehovet av patienterna. 

"Börja om från början, börja om på nytt, varför ska man sörja tider som har flytt" sjunger Sven Ingvars så glatt i högtalarna. 

Ja varför ska man göra det. Jag har ju inte så mycket val än att just börja om från början med en ny läkare, ny sjuksköterska, nytt, nytt, nytt. Vårdvalet ger jag inte mycket för. Vem vet om det är värt all energi att byta? Jag vet vad jag har men inte inte vad jag får...

Om jag byter ska jag byta till en mottagning som ligger närmare mitt jobb. Visste ni att psykiatrin bara får betalt om jag rent fysiskt befinner mig i rummet. De har drop in för förnyade recept mån-tor 8-10, och om jag då börjar jobba 7.30 eller 8 i någon annan del av staden går mycket pengar bort i förlorad arbetsinkomst (eftersom jag måste räkna på minst en timmes resväg åt alla håll) jämfört med om jag hade kunnat få recept utskrivet per telefon! 

Ett tankeexperiment: Tänk om alla psykiatrins patienter skulle fakturera vårdgivaren eller landstinget för förlorad arbetsinkomst? Det kanske verkar löjligt och överdrivet, men det blir faktiskt en hel del pengar som bara försvinner. Jag som patient få liksom betala dubbelt upp. Det är för MIG en principfråga! Money talks!

När den värsta ilskan och ångesten har lagt sig kan jag äntligen formulera vad som är så satans jobbigt med att börja om från början hela tiden så att jag kan berätta det för er som orkar läsa det här inlägget.

Det jobbigaste är rädslan för nya principstrider. Kommer jag att få den medicin jag behöver? Centralstimulerande ja, D-vitamin nej. Medicinkostnaderna är för höga på mottagningen.  Sovmedicin? Hoppas att jag kan få sovmedicin även i fortsättningen så att jag kan slutföra mina studier.

Uppföljningar, vårdplan och allt annat som man skulle önska som patient har jag släppt. Det handlar mest om att minimera skador för mig och att minimera energitapp pga all oro. 

Jag får försöka att själv hålla koll på att nödvändiga prover tas i rätt tid och kanske i ett drömscenario att någon skriver klart utlåtandet om min utredning. I övrigt så handlar det nu mest om att hålla mig så långt bort från psykiatrin som det är möjligt.

Det kanske också är dags att tipsa en journalist om vårdhaveriet. Jag orkar inte granska hela vårdeländet själv även om det är frestande. Upphandlingar, överklagan, flyttar, ombyggnationer av icke ändamålsenliga lokaler etc måste kosta oss skattebetalare hundratals miljoner. Det är ett sånt fruktansvärt slöseri att jag blir provocerad! 

Den mest allvarliga skadan för mig är allvarliga förtroendeproblem och tillitsproblem. Det är känsligt att blotta sitt mest sårbara jag igen och igen och igen för någon som ska dokumentera det i journal som sedan ska läsas av hundra andra människor som sen dömer mig hit och dit. Det skapar väldigt mycket stress hos mig eftersom jag inte tycks passa in i den gängse mall av en adhd patient och att då vet de inte hur de ska bete sig.

Hur ska jag kunna få en vettig "vård" när JAG som patient är den som ska hålla ihop trådarna och ha överblick över olika behandlingsinsatser etc eftersom jag bara träffar varje person några få månader om ens det? 

Ständiga upphandlingar av vårdgivare skapar ingen långsiktighet i vården. Det skapar bara ett utrymme för snabba klipp. Maximera vinsten innan nästa vårdgivare vinner upphandlingen med ett billigare pris. 

Fördelen av att redan ha gått några ronder mot vården är att jag har en strategi. Jag tänker inte låta mig knäckas av vården. När de tjafsar tar jag med mig min mamma! Jag måste också försöka hålla paniken ifrån mig och tänka på att jag faktiskt är på väg in i mitt nya liv nu. Ett väldigt bra liv! 

IVO och LÖF kommer dock att få brev från mig inom en snar framtid! 


tisdag 22 november 2016

Knark eller bokföringsbrott?

Nu har jag varit på rättegång också. Hur kul som helst- för mig alltså, inte för den åtalade. 

Regnet skvalade mot taket på Stockholms tingsrätt men inne var det varmt och skönt. 

Steg ett var att välja rättegång. Stockholm har flera Tingsrätter och de har lagt ut sina sammanträdes scheman på nätet. Bra tänker ni då är det ju bara välja en rättegång och gå dit. 

Jag studerar på Södertörns Högskola som ligger mitt emot Södertörns tingsrätt så jag hastade dit efter sista föreläsningen för dagen. Kallt och mörkt, regn och storm...

-Hej jag skulle begära ut handlingar kan jag fråga dig då?
Mannen i disken vänder sig om och pratar med vakten. Sen vänder han sig till mig och säger 

-Just det. 
-Just det vad? 
-Du måste gå till Tingsrätten som ligger rakt över gatan, det här är Polisen... 

Ut i stormen igen. Zicksacka mellan vattenpölarna och försöka att inte blåsa bort. Jag ser inte ens någon ingång, så jag frågar en kille jag möter.
-Vet du vart man går in till Tingsrätten?
-Gå rakt fram så ser du en skylt. Sväng ner för trappan så är det precis där. 
Efter en stunds letande och svärande över att kommunen inte kan SKYLTA så hittar jag i alla fall en trappa- som är avstängd. Trappan avstängd, ta en trappa längre bort.
Då hade jag tröttnat så jag knölade mig förbi avspärrningen och ner för trappan. Nedanför höll de på att bygga ny väg och "reflexmannen" jag träffade såg väldigt förvånad ut när han såg mig, men han han aldrig reagera förrän jag var borta. 
Nja... inte om man är jag. Jag känner mig fortfarande lite skör efter vårens krasch och kände att jag inte skulle orka med "nåt tungt" så jag tänka att jag skulle gå på en ekonomirättegång... 

Bokföringsbrott... Ocker... 

Inne på tingsrätten får man gå igenom en säkerhetskontroll. Ut med allt jag hade i fickorna och i handväskan, och så skulle man lägga allt i plastbackar. Naturligtvis ramlade backen med "allt från handväskan" ner på golvet. Pinsamt! 

När jag äntligen var igenom fick jag i alla fall telefonnumret till den avdelning som hade hand om mitt ärende.  Jag ringde och fick ut lite handlingarna för bokföringsbrottet på mejlen. Det räckte med att titta på den fina uträkningen som nån gjort för att inse att jag hade drabbats av "tråkslag"! 

Bokföringsbrott!! Hur tänkte du nu liksom??? Jag har aldrig fått ihop några budgetar och kassaböcker har jag givit upp för länge sen. De stämmer ALDRIG! (Bara det är ju värt ett inlägg i sig egentligen.) Jag kan ingenting om bokföring heller.

Ok jag bytte till ocker. Jag ringde till Södertörns tingsrätt och fick höra ordet sekretess. Det är sekretess i ärendet.  Suck jag byter igen. 

Dagen efter fortsatte jag att försöka välja vilken rättegång jag skulle skriva om. Utifrån vart jag kan ta mig och vart jag kunde äta lunch till en rimlig kostnad och när jag i så fall måste åka hemifrån... Man får inte äta eller dricka i rättssalen vilket också stressade mig eftersom jag hade fått uppfattningen att man inte får gå ut ur salen under pågående förhandling. (Det gäller mest grupper har jag förstått nu.)

Jag prövade Nacka Tingsrätt, den vänliga människan i andra änden av telefonlinjen förklarade vänligt att rättegången jag valt var ett tungt mål som sträckte sig över flera dagar med väldigt mycket handlingar, och att det kanske blev lite mastigt att bearbeta ett så stort material på så kort tid. Hon skrattade lite när hon hörde min uppgivenhet och rekommenderade mig att titta på Södertörn eller Stockholms tingsrätt.

-Där kan man titta på tavlan och välja ett fall som verkar passa direkt. 

Tillslut hamnade jag på en rättegång om ringa narkotikabrott där den åtalade var en 23:årig man som tagit amfetamin på krogen. Det var jättespännande med rättegången och jag hoppas verkligen att jag får fler tillfällen att gå dit och skriva om rättegångarna. 

Jag blev så enormt stressad av hela valprocessen att jag var helt slut flera dagar efter. Det blir för många faktorer att ta hänsyn till att det blir överbelastning. Nu har jag i alla fall varit där och jag har skrivit ihop mitt referat som var den ena uppgiften. Nu är det bara artikeln och notisen kvar och det har jag skjutit upp tills imorgon... ;-)








fredag 11 november 2016

"Skjuta upp sjukan"

Hembakta riktiga kanelbullar på Kupan, Röda Korset i Stockholm

"Skjuta upp sjukan" brukar anfalla mig med ojämna mellanrum. Tänk att det ska vara så svårt att bara sätta igång och göra nånting eller att avstå från att göra någonting.

Äta en kanelbulle till exempel. Avstå från kanelbullen just nu så kanske du går ner ett kilo om ett år eller njut av kanelbullen just nu och bli besviken för att du går upp i vikt.

Svaret är inte helt givet. Den där kanelbullen ligger ju där och doftar så underbart gott och det är så fruktansvärt tråkigt att "späka sig". Jag är expert på att tycka synd om mig själv i en sån situation. Samtidigt vill jag ju gärna bli smal nån gång i mitt liv. "Smal och lyckad".

Eller ska jag strunta i att bli smal? Ge mig hän liksom. Jag tror bara inte att det skulle bli så bra. Det går inte att äta allt man är sugen på hela tiden för då blir man ju tjock som en boll. Det är det där med nyanserna som är såååå svårt. Hjärnan belönar det som är lätt och roligt med ett massivt "nu mår jag så bra" hormondos och då blir det så svårt att avstå i stunden för att möjligen nå ett resultat senare.

Uthållighet i tråkiga moment kräver oerhört mycket energi och är väldigt svårt om man har adhd. Det är också sjukt jobbigt att stå emot impulsen "ät upp bullen".  Samtidigt måste man ju hålla ut och avstå ibland.

Hur mycket kan man äta? Hur mycket kan man inte äta? Kan man äta en bulle eller ingen alls? Kan jag äta en bulle per vecka eller hur funkar det egentligen?

Jag hamnar gärna i den typen av diskussioner med mig själv. Jag vill gärna veta exakt hur mycket jag ska äta och när för att nå ett givet resultat vid en viss tidpunkt. Helst utan någon inblandning från min sida. Vilket ju blir en aning svårt om man tex ska gå ner i vikt. Det räcker sällan med att köpa ett gymkort för att bli vältränad. Man måste ju gå dit också.

Kroppen och ämnesomsättningen är ju ett oerhört komplext system av fysiska och psykiska mekanismer som inte låter sig regleras hur som helst.

Tyvärr är jag ju inte heller något stort fan av regler och särskilt inte regler som gör saker förutsägbara så även om jag skulle få någon slags plan i handen så är det inte säkert att jag skulle följa den. Det beror helt på om jag har lust och motivation i stunden och om jag känner någon slags förtroende för den person som givit mig planen...

Det vore ju optimalt om någon annan kunde ta hand om allt tråkigt så kunde jag göra det som är roligt. Å andra sidan så skulle man ju inte kunna känna att något är riktigt roligt om man inte också haft riktigt tråkigt!

Helst av allt vill jag ju både äta bullar och gå ner i vikt. Hm

Jag får allt ta tag i det där med vikten i morgon, eller nästa vecka, nästa månad, nästa år eller rent av nästa liv... Det måste ske vid ett tillfälle när jag är pigg och har tid att fokusera mig. När jag inte behöver tänka på tusen andra saker som tex vad jag ska äta till frukost, lunch, middag och mellanmål...

Suck! Ni hör ju själva hur det låter. Hahaha, man måste ändå kunna skratta lite åt sig själv ibland och bjuda på sig själv så att man inte deppar ihop över hur jobbigt det känns mellan varven...