torsdag 2 juni 2016

Försäkringskassan igen.

Det har hänt något med Sverige. Personligen anser jag att det är verkningarna av 8år med Alliansen som nu börjar synas för vanliga människor. Allting är upphandlat i ett köp och sälj system och alla regler för "mjukare insatser" har stramats åt. Allting ska mätas- in absurdum. Varje minut kostar och varje minut måste utvärderas om den verkligen har utnyttjats maximalt.

Alla myndigheter ska bära sina egna kostnader vilket drabbar den med komplexa problem och flera diagnoser hårdast såklart eftersom det inte finns någon enkel lösning som kan rymmas inom budgeten. Helst knuffar man över kostnaden på någon annan instans. 

-Kom inte hit!!!
-Vad du än gör så kom inte hit!!! 
-Vi kan inte ta hand om dig för det skulle spräcka vår budget fullständigt. 
-Kom inte hit!!!
-Ställ inga krav!!!
-Ställ absolut inga krav!!!
-Sluta att vara så jobbig!
-Måste du hålla på och ringa hela tiden och påtala din existens?! Det blir så jobbigt för mig att bli störd i mitt arbete hela tiden för att du gör dig påmind. Jag är överhopad med andra människor som också ringer hela tiden. Om alla bara kunde sluta att ringa och skicka papper till mig så skulle jag få lite lugn och ro på mitt jobb.  
-Måste du komma hit hela tiden och säga att du är sjuk? Det blir jättejobbigt för oss när du stör oss hela tiden. 
-Nu har du varit här massor av gånger så nu måste du vara frisk.
-Lugna ner dig lite. Gör lite mindfulnessövningar. 
-Nu har det gått över ett år så nu måste du vara frisk och därför drar jag in din sjukpenning nu, eftersom reglerna säger att man bara kan vara sjuk i max ett år för varje sjukdom.
-Om du ska hålla på och överklaga mina beslut hela tiden blir det väldigt mycket merarbete för mig så det vore bättre om du bara slutade nu. 
-Har du ställt diagnos på dig själv?! (Ja för att läkaren ville ju inte kännas vid att det fanns något problem av fysisk karaktär) 
-Måste du verkligen ha ut ALLA papper som jag skrivit? Räcker det inte med de du redan har? 
-Sluta nu. Jag avslutar dig nu.

Ingen säger ju dessa ord rakt ut, utan det är såhär jag upplever att jag blir bemött.

F-kassans regler har stramats åt "för att spara pengar". 
Sanningen är att det snarare kostar MER pengar än innan. Pengarna har bara bytt kolumn i bokföringen från sjuka, fattiga och arbetslösa till överbetalda försäkringsmedicinska rådgivare, vanliga läkare på vc, psykiatrin för att tillslut hamna i kolumnen för rättsprocesser och advokatkostnader. 

Jag befinner mig i en konflikt med Försäkringskassan om rätten till sjukpenning när jag var sjuk. Försäkringskassan säger nej, jag säger ja. Vem har rätt? 
Jag tänker inte ge upp den kampen innan jag nåtts vägs ände. 
Varför ger hon inte bara upp tänker ni? 

1. Det handlar om min personliga övertygelse om att jag och mina läkare på Specialistpsykiatrin vet bättre om jag är sjuk än en distriktsläkare som aldrig träffat mig gör.  
(En kompis till mig blev bedömd av en klinisk patolog. Det är en person som tittar på vävnad i mikroskop för att ställa diagnoser!)
2. Det handlar om min trygghet. Eftersom jag blivit nekad sjukpenning måste jag jobba minst tre månader heltid för att kunna komma tillbaka in i socialförsäkringssystemet igen. 
3. Avslaget omöjliggör all form av rehabilitering in på arbetsmarknaden. Alltså måste jag direkt börja jobba heltid och jobba heltid i 6 månader för att uppfylla ett nytt arbetsvillkor i a-kassan om jag har stämplat upp alla 300dagarna.
4. Jag är inte ens adekvat utredd eftersom ingen kan se hela mig utan bara ser just sin del av mig utifrån mottagningens uppdrag. (Ingen inblandad har heller skickat någon remiss för att jag ska kunna bli utredd på rätt ställe.)
5. Felaktiga journaluppgifter (rena lögner). Det jag hade skrivit på min lapp till läkaren är inte journalfört.  

Hej! 
Du har kommit till X. Det är jag som är din handläggare på Försäkringskassan. Jag är aldrig anträffbar och återkopplar aldrig. Antingen är jag på möte eller så har jag semester. Just nu har jag semester.
Det absolut skönaste för mig skulle vara om du slutade höra av dig och ställa krav på mig för jag orkar inte med mitt jobb. 
Hälsningar X

Ju hårdare regler myndigheterna har för att bevilja stödinsatser, och ju mer som krävs för att få igenom sin rätt desto mer pappersexercis blir det givetvis. Läkare får avsätta mer och mer tid åt att skriva intyg istället för att faktiskt hjälpa sjuka patienter att bli friska. Det kostar supermycket pengar. Jag som människa blir helt sönderstressad av att befinna mig i ett papperskrig! Dessutom mot en människa som inte ens svarar i telefonen när jag behöver komma i kontakt med henne. 

VC bemöter mig som att jag vore pestsmittad. De får panik bara jag nämner ordet viktopererad tex. Det är 

Jag far som en flipperboll genom det här systemet och jag är hela tiden någon annans ansvar. Att ständigt vara på hugget, aldrig kunna lita på att jag ens blir trodd av läkaren, eller att det står rätt saker i journalen, är sjukt stressande. 

Journalen är ju den som sen ligger till grund för vidare behandling (Förhoppningsvis). Vissa saker är inte ens inskrivna i journalen. 

Det finns såklart även en mänsklig dimension av detta. Om jag som medborgare hela tiden är orolig för min egen försörjning och hela tiden får meddelandet att det inte finns några pengar till just mig så förlorar jag ju snabbt motivationen att betala skatt och Sverigedemokraterna får en tacksam väljarbas eftersom de säger "sanningen" dvs att det i själva verket är invandrarna som snor våra pengar. 

Den största myten av dem alla är att det inte finns pengar. Det finns pengar. Vissa svenska medborgare har tom så mycket pengar att de måste gömma dem utomlands för att undgå skatt!
Häromdagen läste jag i Aftonbladet om nån ung kille som just tjänat sin första miljard och köpt en lägenhet i Stockholm för 104miljoner. Alltså finns det pengar i den privatekonomiska "zonen" och det borde då finnas underlag för ett högre skattetryck än vad som är i dag.

Försäkringskassan betalar Försäkringsmedicinska rådgivare 100000kr i månaden i lön/konsultarvode!
Det finns alltså pengar även i den statliga "zonen". Det är bara så att någon har bestämt att det är mer rättvist att vissa att den som tjänat miljarder kronor på olika sätt ska behålla de pengarna till vilket pris som helst än att dela med sig till den som blivit sjuk eller arbetslös tex.

Någon har också bestämt att det är bättre att konsulterna tjänar absurt mycket pengar på att neka sjuka deras rätt till sjukpenning än att betala ut sjukpenning till de som är sjuka. Lite tillspetsat skulle man ju kunna säga att det är roligare att betala ut lön till läkare med hög status än till sjuka människor som egentligen bara vill vara hemma och lata sig och därmed bara är en belastning för de med högre status.

För mig hotar det här sättet att tänka både vår gemensamma välfärd, vår gemensamma demokrati och rättssäkerhet. Vi har matats med budskapet om att sjuka människor är lata bidragstagare som borde jobba istället. Det bedrivs en hänsynslös klappjakt på sjuka och fattiga "bidragstagare". Jag har inte blivit sjuk av lathet och jag är inte lat om om jag är sjuk.

Borde inte den som med en gäspning och dumma bortförklaringar nu hämtar hem sina i utlandet placerade tillgångar bli betraktad som en lat person som inte gör rätt för sig? Jag har kanske missat det mediedrevet?

Vart är klappjakten på skattesmitarna som indirekt gör att människor måste bli fattiga bidragstagare?! Varför hämtar de inte hem pengarna och investerar pengarna här så att fler får jobb istället? Skatt har blivit ett skällsord. Omfördelningspolitik är ett "S-markerat" ord trots att det egentligen bara är ett ord för en faktisk händelse vilket i nuläget förefaller aningen märkligt.

Nu måste jag ta juridisk hjälp för att orka driva mitt ärende till F-kassan, för att orka ligga på och anmäla tjänstemännen på Staden för tjänstefel och sekretessbrott, för att få hjälp att gå igenom journaler i vården och söka skadestånd för alla plumpa och direkt felaktiga saker som står där och för bristande vård. 

Pengarna som nu måste läggas på div papperskrig överklaganden, domstolsprocesser och energin som läggs på att upprätthålla terrorbalansen skulle kunnat användas på betydligt mer konstruktiva sätt. Tex utbildning, rehabilitering, och i slutänden se till så att jag kommer tillbaka i arbete och kan betala skatt för att finansiera en generell och allmän välfärd

Varför ger hon inte bara upp tänker ni. Sök ett jobb och gå vidare. 
Svar: Jag har sökt ett jobb och tänker gå vidare i mitt liv, men för att kunna gå vidare måste jag ha pengar. Pengar som Försäkringskassan borde betalat ut till mig i 4,5 månader- sjukpenning. Pengar som min förra chef borde ha betalat ut till mig i lön, och pengar som kompensation för det oerhörda lidande hon tillsammans med HR på Enskede Årsta Vantör Stadsdelsförvaltning utsatte mig för. 

Vad kostar det att använda Myndighetslots tänker ni? Svar massor. Jag hoppas att jag antingen kan ansöka om rättshjälp- staten betalar- vilket är helt absurt eftersom det är statens pengar jag vill ha. 
Alternativ 2 är att mitt försäkringsbolag kan gå in och betala.
Alternativ 3. Inget av de 2 alternativen går igenom. Då får jag starta en insamling på nätet för att ha råd att driva mina processer. 

Varför ger hon inte upp? Varför ska jag ge upp. Jag kan inte ge upp. 
Sofia tänk på att de är överhopade med arbete. 
Svar: Jag kan tyvärr inte ta ansvar för deras arbetsmiljöproblem. Det får de lösa med sin arbetsgivare.

Varför ger hon inte upp? 
För att jag är och har varit en politiskt engagerad människa i hela mitt liv, som tror på rättvisa. Därmed även rättvisa inför lagen. Den övertygelsen har blivit urgröpt nu. Nu kan den som är svinrik och frisk göra lite som de tycker är roligt- vi följer lagen när vi har lust, och vi andra ska stå med mössan i hand och vara tacksamma för smulorna. 

Det kommer jag ALDRIG att acceptera. Tacksamhet och välgörenhet borde tillhöra det förgångna. Ödmjukhet är en helt annan sak. Det borde fler lära sig. Tacksam kan jag vara på det personliga planet över mina fina vänner, över alla er som läser min blogg och stöttar mig i kampen mot maktmissbruk, och över min familj, men inte mot myndigheter och inte mot en arbetsgivare. 

En tacksam människa kan inte ställa några krav och blir då ett tacksamt offer för maktmissbruk. Det är oacceptabelt i mina ögon. Det är för att minska riskerna för att de situationerna ska uppstå som vi har ett välfärdssamhälle som är grundat på lagar och regler hos offentligt finansierade myndigheter. 

Ödmjukhet hör ihop med det faktum att alla kan hamna i min situation. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna i den situation jag är i nu. Fast i en absurd myndighetskarusell som jag omöjligt ens har en chans att hantera själv och utan pengar att ens betala för mitt eget uppehälle. Den bästa jämförelsen är att det är som att ha hela SL:s sambandscentral i huvudet, med alla tåg på alla linjer, alla växlar, och signaler som ska slås på och av i rätt sekund dygnet runt. Intressant men tröttande. 

Stressen över att behöva bråka om sina grundläggande rättigheter som människa förstör och bryter ner. Skitsnack, ärekränkning, sekretessbrott, lögner, hot,och obehagliga påtryckningar, drabbar inte bara mig, det drabbar många fler och är i grunden ett hot mot demokratin. 

Det värsta är att när saker står på papper nedtecknat av tex en läkare eller en chef blir det plötsligt en sanning och den "sanningen" är det som ska ligga till grund för bedömning av mig som människa och mina möjligheter att få sjukpenning när jag är sjuk. Tilliten till läkare eller andra myndighetspersoner är borta. Det är bara jag och jag måste lösa mina problem ensam. Känslan av vanmakt är tärande.

Vi kan inte ha det så här. Det är inte rättssäkert. Man måste kunna känna tillit till att man får sina grundläggande behov tillgodosedda om man har ett behov av det. Annars dyker det blixtsnabbt upp "hot" som måste elimineras. Omfördelningen har nu blivit från de resurssvaga till de resursstarka. Det finns pengar. Det är samma pengar. Det är bara olika kolumner i bokföringen och olika konton som utbetalningarna hamnar på. Det är faktiskt viktigt att komma ihåg när den politiska retoriken dunkar ut sitt budskap om att Sverige måste spara pengar för att de som har mest har fått mer pengar på kontot efter skatten är dragen. 

Jag gillar flärd, och jag gillar lyx. Såklart. Jag gillar särskilt svindyra handväskor... Jag skulle gärna ha en schyst diamantring på mitt finger, Jag skulle gärna bo i ett jättestort hus precis vid vattnet på Solsidan för 20millar (om det inte vore fullt så likriktat) med exklusiva möbler och dyrt vin i källaren att bjuda mina vänner på när andan faller på, men inte till priset av att grannen blir vräkt pga att personen blivit nekad sjukpenning för att Sverige ska spara pengar. Jag är definitivt inget helgon som ska göra någon poäng av att leva avskalat och enkelt för att på något sätt visa att jag är bättre än någon annan. Tvärtom. Jag vill ha mycket av allt. Mest av allt vill jag ha mycket kärlek, skratt och lycka i mitt liv. Jag är så trött på att sitta fast i systemen och att hela tiden behöva tänka på vad jag kan göra och inte göra för att inte riskera min försörjning. 

Jag är både ledsen arg och besviken över att det får gå till såhär 2016 i Sverige. Det får inte fortsätta att vara såhär i framtidens Sverige. ADHD människor saknar den hos "vanliga" människor inbyggda respekten för auktoriteter, det känns som er oerhörd fördel i det här sammanhanget. Det tar oerhört lång tid innan jag blir arg, men nu är måttet rågat. Jag är ingen lat människa som utnyttjar välfärdssystemet. Jag vill jobba och tjäna pengar och vara självförsörjande, som vilken människa som helst.

Försäkringskassan har avslutar mitt ärende. Nu är det "omprövningsenheten" som ska pröva mitt ärende. Om de säger nej blir det Förvaltningsrätten. Det känns som ett fruktansvärt slöseri av skattemedel sett i relation till 4,5 månaders sjukpenning! 

Fråga mig igen varför jag inte ger upp! 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar