Stolthet!

Äntligen har jag lyckats klistra ihop två bilder! Jag känner mig sjukt stolt faktiskt. Nu öppnar sig en helt ny värld för mina bilder.

Jag har enormt svårt med arbetsminnet och särskilt att komma ihåg verbala instruktioner i flera steg både verbala instruktioner och skriftliga instruktioner. Har jag ett papper med instruktioner är det dock betydligt lättare eftersom jag kan gå tillbaka och titta många gånger.

Små barn lär sig att hantera instruktioner i samma takt som hjärnan utvecklas och barnet blir äldre. Först i fyra, femårsåldern kan barnen hantera instruktioner i flera led. Tex gå till vagnen med tallriken, skrapa den i papperskorgen och ställ tallriken på vagnen. Sen kan du gå och tvätta dig och sätta dig på mattan och läsa en bok.

Såklart lär barnen sig av upprepningsmomentet också. Minnet sätter sig i kroppen och hela processen automatiseras. Mitt stora problem är att vissa saker aldrig blir automatiserade och att andra saker tar väldigt lång tid att träna in. Uthålligheten är inte den bästa. Inte i stunden och inte över tid. Är det inte tillräckligt intressant så försvinner uppmärksamheten ganska snabbt, och att upprätthålla rutiner över tid fungerar sällan särskilt bra.

Minnet verkar vara otroligt selektivt. Vissa saker kan jag komma ihåg för evig tid, typ vad vi åt på Nyårsafton 2001, andra saker fastnar bara inte hur mycket jag än försöker.

Om de personerna som jag är beroende av inte har kunskap om hur en adhd hjärna fungerar så hamnar vi snabbt på kollisionskurs. Jag blir snabbt sedd som en dryg och nonchalant typ som inte lyssnar och en jag känner mig snabbt som en jobbig typ som stör...

Mest påtagligt blev det på mina fotoutbildningar när vi hade undervisning i Photoshop. Det hade sannolikt varit lättare för mig om jag hade jobbat i mörkrum. Det är så mycket lättare för mig att lära mig om jag gör saker aktivt.

Första fotoutbildningen jag gick var en intensivkurs, som såklart även omfattade Photoshop i lightversion, sen fortsatte jag på GFU där vi hade ett block med Photoshop. Två veckor 6h 2dgr/v. Genomgångar i raketfart på storskärm  i helklass på båda kurserna. Man skulle först följa med på sin egen skärm och sen redigera sina egna bilder.

Det slutade med att jag sjukanmälde mig på GFU kursen. Jag skämdes så fruktansvärt över att jag inte klarade av uppgifterna. Det är viktigt att poängtera att jag förstår rent intellektuellt vad läraren gör, jag får bara inte ihop det till ett arbetsflöde. Ingen visste om min ADD problematik. Jag fattade inte ens själv vad mina svårigheter var. (Återkommer till utredningen i ett annat kapitel.)

Arbetsminnet fungerar inte. Det blir ett "system overload" direkt. Hjärnan blir dessutom så oerhört stressad av att inte fatta att allting går ändå sämre. ADD människor stänger av, adhd människor blir utåtagerande när saker inte fungerar och tålamodet tar slut lite hårdraget.

Vem vill räcka upp handen 200gånger på 10minuter mitt i lärarens genomgång och säga att man inte hänger med?! Jag tror ni hör lärarnas suckar genom datorn. Läraren har ju inte tid att sitta bredvid mig och förklara om och om och om igen för att det kanske ska fungera.

Det krävs oerhört mycket energi bara att koncentrera sig på att blockera ut E4:an av tankar som hela tiden strömmar genom huvudet och hålla fokus på den personen som pratar, rent visuellt. Sen måste ska jag komma ihåg vad personen sagt, kunna sålla ut det viktiga, och kunna omsätta det i handling på min dataskärm.

Det ser så lätt ut.
TÅÅÅÅLAMOOOD!!!
Magnetisk lasso... paniik den fastnar överallt!!! Jag får inte bort tråden från bilden. Jag har snabbt ett enda stort virrvarr av trådar över hela bilden.

Jag känner mig som en treåring som tappar tålamodet när de ska rita och kluddar över hela teckningen för att det blir fel. Jag får stänga ner bilden och börja om. Koncentration, fokus och uthållighet kräver enormt mycket energi...

-Ni gör bara så här, tryck ner de två tangenterna samtidigt, som ni drar här.
-Sen kan ni justera inställningarna här under den här fliken, och sen avslutar ni med att göra de här momenten.
Klipp.
Klart.
"Visar före och efter bild"
Ungefär som på tv, när kockarna har "förberett lite".

Känslan: Jag fattar inte. Vad gjorde du??

Jag räcker upp handen och frågar. En gång, två gånger, ser hur läraren blir mer och mer stressad... Jag slutar att räcka upp handen, och låtsas som att allt funkar perfekt. De få tillfällena som vi skulle redigera egna bilder lyckades jag få tillräckligt med hjälp av läraren utan att det blev för mycket så att han blev stressad.

Känslan av att inte kunna blir till en känsla av att aldrig duga. Tvivlet nöter ner självkänslan tillslut. Jag struntade i Photoshop, jag har satsat på att fånga känslan i stunden istället. Kameran är inga problem. Jag älskar verkligen min kamera. Ljuset, motivet... Samspelet mellan ljuset, motivet och mig... Jag fattar först nu varför jag hade så otroligt svårt i skolan eller på kurserna. Att be om hjälp för att klara av saker som mina jämnåriga klarar med lätthet tar emot. Lite stolthet vill jag ha kvar.

Gömma undan misslyckandena och trycka undan känslorna... Jag klarar ju massor av andra saker...

Det är faktiskt en seger i dubbel bemärkelse att jag nu har skrivit det här inlägget. Jag har både lyckats klistra ihop två bilder och erkänt för mig själv att jag håller uppe en fasad som bara är skadlig för mig själv. Det är två stora steg i ett svep. Jag känner mig stolt!

En diagnos är inte bara "på pappret". Det har jag förstått nu. Diagnosen är ett namn på hur min hjärna fungerar. Nu när jag förstått det kan jag sluta skämmas och berätta hur jag fungerar och hur andra människor med ADD fungerar istället.

Lite kaos får ni räkna med helt enkelt.