lördag 31 oktober 2015

Fett är bra!

Det här inlägget har fått en aning provokativ rubrik. Fett, fett är laddat. Oavsett om det sitter på kroppen eller köps på Ica är det provokativt. Iallafall i min värld.

Fett är inte bara fett. Det finns ju så många olika sorters fett. Enkelomättat, fleromättat, omättat fleromättat...

Fett är också energi. Energi är bra för då orkar man göra saker som känns roliga och meningsfulla.

Nu är det 5,5 veckor sen jag gjorde min gastric sleeve operation. Ingreppet betyder att man tar bort 3/4 av magsäcken och gör om den del som återstår till ett smalt rör. Det betyder att man kan äta ungefär 1,5-2dl mat/måltid. Eftersom man kan äta så lite behöver man äta ofta och vara noga med näringen så att man får i sig allting man behöver för att må bra.

Det är här fettet kommer i bilden och min add diagnos såklart. Jag har gått över från mos till mer vanlig mat den här veckan. Förra veckan åt jag också lite, lite choklad. Maten var så god, chokladen... nja... Jag gick över till vanlig mat några dagar tidigare än vad man egentligen skull pga att jag helt enkelt blev deprimerad.

Från sjukhuset och alla dietister etc får man rådet att undvika mättat fett. Alltså det fett som tex finns i mejeriprodukter. Man bör välja nyckelhålsmärkta lättprodukter. Jag var HELT och fullständigt överens med det tänket innan jag blev opererades. Nu efter op har allt ställts på ända.

Fel har blivit rätt och rätt har blivit fel, eller vad ÄR egentligen rätt och fel. I min hjärna är det svårt att klara av mellanting. Det är antingen på eller av. Rätt eller fel...

Den andra biten som är både fascinerande och så satans jobbig mellan varven är förmågan att verkligen ge sig hän. På eller av. Antingen all in eller inte alls... Det varierar också över tid. Det som kändes grymt spännande och intressant igår kanske känns fullständigt ointressant idag. På eller av. Om jag är på är jag VÄLDIGT på, om jag är av är jag AV. Då kan det vara väldigt svårt att komma på igen. (Tänk på en bergochdalbana så förstår ni)

Om ni nu inte redan har lagt ihop 2 och 2 kan jag avslöja att jag nu har börjat läsa på om fetter. Vilka fetter finns i vad och och vad behöver jag äta för att må bra? Det jobbiga är den gnagande känslan av att jag gör fel. Väljer fel.

Ändå väljer jag att göra fel. Det går inte att leva på lättprodukter om man är viktopererad. Det gäller istället att MAXA energiuttaget i det jag äter.

Efter operationen ska jag också satsa på fullvärdigt protein. Exakt vad det betyder vet jag inte (ännu) jag vet dock att det finns i animaliskt protein. Protein finns även i grönsaker, men då gäller det att kombinera alla bönor och linser så att det blir fullvärdigt.

Fett och protein ihop... då hamnar man ju i kategorin mättat fett mestadels. Lax och avokado innehåller ju bättre fetter men min mage klarar inte av att bryta ner det ännu. Hoppas verkligen att det kommer snart, för jag älskar lax!

Jag är så fruktansvärt less på yoghurt och kvarg. Det känns som att jag äter det 15ggr per dag! Nu har jag kört drick-kvarg ett tag och eftersom det knappt innehåller nåt fett har jag hällt vispgrädde i!
Till mellanmål äter jag knäckebröd med brieost.

Jag som hela mitt vuxna liv och särskilt de senaste åren präntat in i huvudet att man ska fokusera på magert protein!!! Nu har jag fått kasta ut allt jag trott på som en absolut sanning genom fönstret och börja om!

Satans vad jobbigt det är!

Jag har jättesvårt att upprätthålla struktur, koncentration och uppmärksamhet under en längre tid. Vet ni hur lång en dag blir om ALLT kretsar kring att äta och vad man ska äta. Jag är fortfarande sjukskriven vilket nog är ändå är tur i sammanhanget för det är sjukt svårt att gör att tänka på allt ätande OCH göra andra saker. Det är nog en övningsfråga dock.

Jag var inte riktigt förberedd på HUR jobbigt det skulle bli psykiskt. Jag avskyr problem som inte kan lösas, så jag kämpar på för att hitta lösningar även på detta mat/ät problem. Jag känner mig stärkt i att jag hade prövat allt som jag kände var rimligt och även funderat väldigt mycket på om operationen var rätt alternativ och kommit fram till att det var rätt beslut.

Add människor ses nog som grubblare eller filosofer eftersom man inte har några problem att tänka. Problemen är exekutiva. Dvs det är själva utförandet som inte fungerar. Det är väldigt tydligt nu. Jag kan ju med lätthet skriva fina scheman och läsa på om VAD jag ska äta, men det är så SJUKT svårt att få ihop detta till en fungerande meny för ett vardagsliv.

Det kan jag inte förstå, men man kan ju å andra sidan inte förstå allt och att man därmed inte kan utarbeta någon strategi eller lösning i sitt eget huvud. Ibland får man bara acceptera läget och ta in hjälp. Tur att jag har en mamma och en syster som älskar mat och som är superstrukturerade så jag kan få hjälp av dem!

Nästa "kapitel" ska handla om att jag måste jobba med min egen acceptans kring min funktionsnedsättning och känslorna kring maten och ätandet. Hoppas ni vill fortsätta att läsa då!


fredag 23 oktober 2015

Äta varannan timme

Nu har det gått drygt 3v sen min överviktsoperation. Det har varit 3 ganska tuffa veckor, som höll på att sluta i en ordentlig depression. Sån tur är har jag såna fantastiska vänner som än en gång räddat mig.

Nu är planen att äta varannan timme vilket går ganska bra. Dessemellan gäller det att dricka vatten eftersom man inte ska dricka till måltiderna.

Omställningen till att äta så ofta är ganska påfrestande, det har känts som och känns lite fortfarande som att jag inte kan göra nånting eftersom jag måste äta hela tiden. Jag höll på att få en psykisk knäck av att bara vara hemma. Jag är ju van att alltid vara på språng och vara ute och röra på mig varje dag.

Nu plötsligt måste jag vila. Fysiskt. Fast jag ska ändå ut och röra på mig. Det går sådär. Det finns inget riktigt bra incitament för att gå ut. Då blir det inte av. Jag skjuter upp det lite i taget och plötsligt är det försent.

Det blir som något slags lås i hjärnan dit jag inte har någon nyckel. Det är påfrestande, eftersom det är samma sak med alla saker som känns jobbiga. Dit hör även matplanering, handla mat och i viss mån äta den... Är den inte god finns det inte samma intresse av att äta den. Då väljer jag ju hellre något som smakar gott... Fast det kan jag inte nu.

Nu ska jag äta hela tiden. Hela tiden, hela tiden.

Belöningssystemet i min hjärna är väldigt kortsiktig. Den vill att det ska gå fort och just nu har jag verkligen inte särskilt stor uthållighet. Att äta varannan timme kräver uthållighet tills rutinen satt sig. Jag måste verkligen tvinga mig själv att vara noggrann för annars går jag inte ner, och mår inte bra.

Just nu lever jag på yoghurt, kvarg, potatismos och tex kyckling eller något annat protein. Allting måste vara slätmixat. Så fruktansvärt tråkigt! Uthållighet... Jag måste hålla ut... Men jag blir så rastlös och är så otålig. Det har ju gått jättelång tid nu... Det är då jag känner mig knäckt. Det känns som en evighet, fast det egentligen är ganska kort tid.

Sen finns ju alltid tvivlet där om jag verkligen gör rätt. Rätt är viktigt. Nu tror jag iaf att jag är på rätt spår. Jag måste hålla ut och ge mig själv och min kropp tid att läka och komma in i nya rutiner.

Tiden är ju egentligen något vi har hittat på. Känslan av tid är något helt annat. Att faktiskt äta varannan timme och känslan av att behöva äta hela tiden är ju två olika saker, men oavsett ska de ju bemästras med uthållighet.

Helst skulle jag skjuta upp det där med att "börja äta varannan timme" till ett senare och bättre tillfälle. Helst skulle jag lägga det tillsammans med matplanering och diverse andra tråkiga och jobbiga saker i korgen- det där tar jag tag i sen.

Fast det valet har jag inte nu. Jag måste ta tag i saken nu. NU! Fast det är jättesvårt, tråkigt och jobbigt. Eftersom jag inte klarar av att skapa måltidsstrukturen så tog jag hjälp av min mamma. Vi skrev upp exakt vad jag skulle äta och när.

Jag längtar till nästa vecka när jag gradvis ska gå över till mer fast mat och mer fibrer. Det känns bra att det snart är nästa vecka. Tiden är ju relativ.

Låset i hjärnan skapar i värsta fall en ångestspiral som kan vara svår att bryta själv. Det är som att hjärnan fastnar i något slags stadium av att ingenting går. Nu när jag börjar känna mig piggare och starkare börjar det bli dags att ta hjälp att låsa upp låset och ta mig ut tex med hjälp av mina vänner.

Nu har svullnaden efter operationen börjat lägga sig så mycket att jag kan ha vanliga kläder. Det är en stor belöning! Man ser och märker inte själv på sin egen kropp att man har minskat. Idag märktes det dock tydligt! Kläderna hänger som säckar. Jag har gått ner ungefär tio kg sen i somras, vilket motsvarar två klädstorlekar, typ.

Jag inser nu när jag sitter här och skriver att det är jätteviktigt att jag belönar mig själv med nya kläder. Det blir såklart en stor utgift, men det är viktigt med belöningar och att få känna mig snygg. Jätteviktigt!





torsdag 15 oktober 2015

Matplanering

Nu har det gått 2,5v sen operationen och jag har sakta men säkert gått över till mosad mat. Dvs gradvis från soppa till mer fast mat.
Min mage verkar tillhöra den känsligare sorten. Jag måste pröva mig fram till vad som fungerar och inte. Det är inte egentligen något större problem om det inte vore för att man måste äta varje dag. Flera gånger dessutom.

Frukost, lunch, middag, och typ 4 mellanmål!
Man behöver se till så att man får i sig ungefär 50gr kött fisk, fågel, etc/måltid. Det är ungefär lika mycket som ett ägg. Till det äter jag nu ca 0,5dl potatismos och 1,5msk broccolimos. Det är inte något större problem heller faktiskt.

Första gången och när jag tänker på det är helt galet att jag blir jättemätt på så lite mat! Första gången fick jag verkligen skärpa mig för att inte ta hela laxfilén på tallriken med en hel dl mos och broccolin till... Det var tur att jag kunde hejda mig för en halv filé var precis lagom. Undra på att man måste fylla på med energi hela tiden.

Problemet är själva planeringen. VAD ska jag äta?? Det är som att det står helt still i huvudet. När jag går till ICA tänker jag att jag kan köpa både det ena och den andra råvaran men jag har ingen aning om vad jag ska göra med den! Jag tycker det är jättejobbigt.

Innan operationen hade jag Linas matkasse. Det var helt suveränt. Det kapar mycket mental
stress att slippa all planering och att handla. Jag ska gå tillbaka till matkasse när magen klarar det.

Man tänker sällan på att en mataffär är bombarderad av stimuli. Färger, ljud, ljus, produktexponering... Jag har väldigt svårt att sortera intrycken och skapa en prioritering.

Att sätta mig hemma och skriva listor utifrån recept har hänt ett fåtal gånger, men det är också svårt. Det har hänt och händer fortfarande att jag går till ICA för att handla middag och kommer hem med enbart frukostvaror. Frukosten är lätt eftersom jag oftast äter samma sak. Det är ett tydligt avgränsat moment.

Lunch och middag är mer diffusa och kräver större variation. Nu är jag dessutom i ett läge där jag måste slänga hela mitt gamla tänk överbord och börja om! Det är spännande, men det blir också en krock i hjärnan!

Dietisterna på sjukhuset säger att man ska välja nyckelhålsmärkta produkter och lättprodukter. Alla människor verkar ju fungera lite olika men det fungerar iallafall inte för mig. Iallafall inte nu i början. Jag måste ha i mig mer energi för att orka fungera, och fett är väldigt energitätt. Dessutom mättar fettet. Det är som att äta utifrån lchf dieten, med skillnaden att min kropp behöver lite ris, pasta, potatis etc också. Kolhydraterna blir mer snabb energi som gör att min hjärna funkar.

Jag prövade tex att ha 2msk crème fraiches i yoghurten i morse. Stor skillnad! mycket bättre uthållighet rent energimässsigt. Men det är ju egentligen fel. Egentligen borde jag valt nyckelhålsmärkt yoghurt...

Fast logiken säger att jag gör rätt så säger den andra rösten i hjärnan att det ju är fel. Tänk om jag inte går ner nu för att jag äter för mycket?!

Det blir snabbt en ångestsnurr i hjärnan. ADD människor, eller iallafall jag oroar mig över allting alldeles för mycket. Jag måste träna på att släppa kontrollen, våga lita på att allt kommer att bli bra med tiden.

Fast helst skulle jag önska att jag skulle få en matsedel med exakt hur mycket jag ska äta och vad jag ska äta varje dag.

En god vän till mig sade vid ett tillfälle:
"Man vill bara att någon ska säga- Gör så här så blir det bra!"

Utmaningen är ju att nu är det ju jag som sitter vid ratten i mitt liv, och det är jag som måste styra och pröva vad som fungerar och inte. Jag tror nog att det kommer att ordna sig såsmåningom. Jag måste "bara" ge mig till tåls lite till.



måndag 12 oktober 2015

Rastlös och uttråkad

Nu har det gått nästan precis 2v sen min viktoperation. Förutom den rent konkreta utmaningen att äta så ofta och väldigt lite har den största utmaningen blivit mitt eget psyke.

ADHD/ADD är förknippat med en oerhörd rastlöshet. Adhd är utåtagerande add är inåtagerande (om det finns ett sånt ord). Rastlöshet är både positivt och negativt beroende på sammanhang. I rätt sammanhang blir det en oerhörd kraft som förknippas med iver och en vilja att hela tiden se mer, upptäcka mer, lära sig mer, i fel sammanhang skapar den ångest.

Rastlösheten går inte att kväva. Den sitter både i hjärnan och i kroppen. Det svåraste med att vara den inåtagerande sorten är att den inte syns. Jag är ju för det mesta väldigt lugn på ytan, men rastlösheten finns där under ytan. Jag tycker nog att det för det mesta är positivt, det är den som driver mig framåt, men den krockar ofta med Add:ns sämsta sidor som det där med att komma igång och få saker gjorda. Rastlösheten botas bäst med att göra saker, fast då krävs det ju att man kommer igång...

Kollisionen kan bli rätt brutal. Det är då ångesten kommer. De värsta perioderna för mig har varit kopplade till mitt jobb. Jag älskar barnen men klarade bara inte av att vara där på förskolan hela dagarna. Mitt jobb gick ju ut på att barnen skulle lära, göra och upptäcka och att jag skulle vara ett stöd. Det räcker inte för att min hjärna ska orka hålla sig fokuserad. Den måste få göra, helst hela tiden.

På en förskola är väldigt mycket rutiner. Rutinerna är viktiga och skapar trygghet. För mig blir det ångest. Samma sak varje dag, år ut och år in. Jag blir så fruktansvärt uttråkad och jag känner mig instängd och kvävd. Det skapade en oerhörd ångest stundtals. Det låter drygt och som att jag inte tycker att mitt jobb var viktigt. Så var det inte alls! Jag hade bara önskat att någon annan hade kunnat kliva i mina skor så att jag fick gå därifrån och göra något annat.

Vad visste jag inte, vet inte riktigt fortfarande. Jag visste/vet bara att jag måste vidare. Jag fick en känsla av panik, att jag bara måste ut! ( mer om mitt yrkesliv i ett annat inlägg) Hela tiden vidare, inte stanna upp och stagnera. Vidare, vidare. Hjärnan söker kickar för att hålla sig vaken och för att bota rastlösheten. Gör man något som man tycker om går hjärnans belöningssystem igång och man mår bättre en stund, men sen är man tillbaka igen...

Nu har det gått två veckor sen operationen och jag börjar känna mig piggare och starkare, och rastlösheten har kommit som ett brev på posten. Operationen har ju självfallet ställt enorma energikrav på min kropp och jag känner mig lite matt. Jag har tagit små promenader varje dag, men jämfört med min tidigare promenadaktivitet så är det nästan ingenting.

Fysisk aktivitet är ett sätt att få ur sig rastlösheten, men för mig räcker inte bara den fysiska aktiviteten- tyvärr. Hjärnan måste få sitt också. Min ventil är kameran. Jag älskar att fotografera! Då får jag ju "göra" hela tiden, det krävs att jag fokuserar mig, och är närvarande, men jag får ändå vara den observatör som jag trivs med att vara. (Dessutom får jag ju massor av positiv respons från min omgivning!)

Jag älskar att fota barn. De är oförutsägbara fast på ett förutsägbart sätt. Jag kan aldrig störa dem i det de gör utan måste hitta vinklar och ljus som gör att det blir bra bilder ändå. Annars gillar jag att fota sånt som är förknippat med fart och fläkt eller någon annan spännande utmaning. Fjärilar tex. Fjärilar måste man ju smyga sig på för att inte skrämma iväg dem.

Nu när jag är hemma heeela tiden och inte har så mycket fysisk ork så blir det mycket rastlöshet. Ätandet tar sjukt lång tid, och kräver också ett visst fokus och det finns inte så mycket fart och fläkt här att fota. Jag blir så sjukt uttråkad! Uttråkad= rastlös.

I min ADD hjärna blir det lätt en negativ rundgång. det finns hundra miljoner skäl till varför det inte går. Nu har jag lärt mig att känna igen den signalen och tvingar mig själv att bryta den. Sjukt jobbigt när ena hjärnan säger Jag har ingen lust, eller jag vill inte, eller det går inte till typ allting och den andra hjärnan säger du måste gå ut, du måste göra saker, du måste för att du vet att du mår bättre om du gör saker!

Dialogen i hjärnan fortsätter: Men tänk om... Nja, jag vet inte, det är nog bäst om jag låter bli...
mm fast du vet ju att det är mycket bättre att våga utmana dig själv att våga göra saker!

Utan medicin fastnar jag i dialogen. Den är ständigt pågående och medför att jag lätt blir sittande i soffan oförmögen att ta mig för någonting. Särskilt eftersom jag inte vet vad jag ska göra eller hur jag ska börja.

Nu har jag tränat in min hjärna i ett slags "tänk inte- gör bara" tänk. Varje gång jag gör något som jag har bestämt mig för så kan jag ge mig själv lite beröm. Som att skriva det här blogginlägget tex. Det är betydligt svårare med fysisk aktivitet. Det är oerhört svårt att komma över tråkighetströskeln. Även om jag vet att jag mår bättre.

Jag måste koppla ihop det med något som är milt tvingande och ger en belöning. Att gå ut med en hund tex. Friskis och svettis gympa fungerar bättre än gym men kan vara en utmaning stundtals.

Så fort det blir förutsägbart blir det tråkigt och jag blir rastlös och vill vidare. Tv: program bygger ju på format och formatet blir förutsägbart. Då gäller det att innehållet är tillräckligt lockande för att hålla kvar mig, annars måste jag vidare.

Det börjar bli extra jobbigt nu eftersom jag egentligen vill ut och "utforska världen" men fortfarande måste ta det relativt lugnt och faktiskt vila. Den psykiska orken börjar dock äntligen återvända och det börjar bli läge att hitta på något som kan stimulera min hjärna tillräckligt mycket för att jag inte ska bli knäpp.

Men mest av allt längtar jag efter ett jobb där mina svagheter kan bli till styrkor! Ett jobb med lagom mycket krav och lagom mycket rutiner.

Det ÄR svårt att förstå att en adhd hjärna inte fungerar på samma sätt som en icke adhd hjärna gör. Det är svårt att förstå att en adhd- hjärna gör fler misstag om det är för lätt (eftersom man blir uttråkad och därmed brister i koncentrationen) Det är svårt att förstå för mig som har diagnosen och lever med mig själv varje dag, och då är det ju såklart ändå svårare att förstå för någon som inte vet så mycket om adhd/add.

Jag har en stark önskan om att mitt nästa jobb får röra sig kring någon forma av informations uppdrag kring adhd/add. Jag älskar att analysera saker, att se samband och att informera, och jag tycker att jag lär mig nya saker om mig själv och min egen problematik varje dag.

Naturligtvis blir jag sjukt trött på mig själv ibland när det bara blir missförstånd och inget fungerar, men jag är ju jag, så då är det ju bättre att berätta hur jag och andra människor med add fungerar så blir det ju förhoppningsvis bättre för alla. :-)

lördag 10 oktober 2015

Operations och mat stress

Nu har det gått nästan 2 veckor efter min viktoperation. Det har varit 2 jobbiga veckor, minst sagt, men jag har mått förvånansvärt bra!

Jag har extremt svårt med stresshantering har jag insett. Ändå värre än jag trott. ADD och stress är ingen bra kombination. Det känns många gånger som att ha ett trassligt garnnystan i huvudet som någon har klippt i så att det finns miljoner trådar att hålla reda på samtidigt.

Innan operationen var jag mest nervös över själva operationen och hur det skulle vara på själva sjukhuset. Små saker som vart man förvarar sina saker under själva operationen snurrade runt i huvudet miljoner varv. Läste i broschyren att man får ett låst skåp, då började jag istället fundera över vart man skulle göra av nyckeln eftersom man inte kunde ta den med sig in på op.

Stressen gör att jag inte kan ta till mig nån information. Det är som att hjärnan inte kopplar att jag faktiskt kan läsa i broschyren förrän någon nämner det. Sen är det som att jag läser och läser men att jag inte kommer ihåg.

Jag stressade upp mig över min katt. Han är en Bengalkatt som är världens mysigaste och gosigaste om man känner honom. Om man inte kan läsa honom rätt så att man klappar honom för mycket så river han och kan tom bitas. En vän till mig och hennes dotter skulle vara kattvakt och jag var oerhört stressad över att han skulle göra dottern illa. Trots att jag VISSTE att dottern var precis rätt för "uppdraget".

Det går inte att sortera i tankarna. Det som är nära förestående blandas ihop med det som är långt borta och pyttesaker får oproportionerligt stort utrymme i tankarna. Det som har varit blandas ihop med det som ska komma och det blir en enda röra i huvudet som gör allt ändå värre.

Nu har jag iallafall "kommit ut på andra sidan" operationen är gjord. Nu håller jag på att lära mig äta på ett nytt sätt. Det är svårare än man tror.

Jag är inte riktigt den typen av människa som ringer och frågar om allt möjligt hela tiden, utan jag försöker hitta svaren själv. Jag har också ett stort behov av att veta VARFÖR man måste göra på ett visst sätt. Det är typiskt för ADD personer har jag förstått. Om jag inte vet varför jag måste göra på ett visst sätt och tycker att det är rätt har jag extremt svårt att följa den regeln. Jag brukar istället göra på ett sätt som jag tycker är bra.

Just när det gäller väldigt viktiga saker som tex den här operationen så lägger jag stor kraft att verkligen försöka följa instruktionerna och "göra rätt".

Struktur, rutiner och uthållighet är väldigt svåra saker att skapa och fullfölja för en person med ADD- dvs mig.

Den här situationen som jag är i nu har satt båda de sakerna på sin spets.

I broschyren jag fick av sjukhuset står det att man måste äta frukost kl 8.00 varje dag och att man ska äta 2,5dl flytande mat 7ggr/dag. Jag kände direkt att det var omöjligt. Jag kan möjligen få i mig 1dl åt gången, och jag tycker det räcker att äta 5-6ggr/dag.

Man ska utöver det få i sig 1,5l vätska, men man ska inte dricka med maten. Det känns fullständigt omöjligt! Det är en stor stressfaktor att inte kunna leva upp till "kraven". Samtidigt måste jag ju lyssna på min kropp! Det blir som en konflikt i hjärnan. Som att jag gör fel som inte klarar uppgiften.

För att skapa mig en överblick över vad jag äter och dricker ska jag helst föra en matdagbok. Jag skrev några dagar precis efter op, men sen tyckte jag att jag ju kunde sköta det där bara genom att lyssna på min kropp.

Det fungerade inte så bra. Jag tror att jag kan hålla allt i huvudet, men det går ju inte. Det är ju så självklart egentligen, men det är ju det där med uthållighet. Att upprepa samma rutin om och om igen. Det funkar ett tag sen "händer det inte" längre. Jag kan inte förklara varför det upphör, det bara gör det.

Nu är det dock skärpning som gäller. Skärpning och disciplin. Jag måste äta på vissa tider och mindre mängd. Däremellan måste jag se till att få i mig vätska.

Det ÄR kämpigt just nu, men jag har ju bestämt mig för att fixa detta och om jag väl har bestämt mig så ska det väldigt mycket till för att det inte ska gå vägen.

Beslutet är så grundat i mig själv och jag gjorde den här operationen enbart för min egen skull. Det känns väldigt bra och är den bästa förutsättningen för att jag ska klara av de hinder som kommer på vägen.

Nu ska jag äta lite till och sen sova. :-)