lördag 23 maj 2015

Sova är bra!

Sömn och ADD förtjänar ett eget kapitel. Innan jag började äta medicin var jag alltid så fruktansvärt trött, så trött, så trött!!! Add är som att ha sirap i hjärnan. Det är så segt. Vem känner sig inte trött då liksom. Det värsta är att det går inte att sova sig pigg. Det är inte den sortens trötthet, ändå är det så det känns.

Med medicin går det mycket bättre. Medicinen är vakenhetshöjande alltså borde man inte vara lika trött. Fast grejen är att man ju fortfarande måste sova på nätterna (helst); men det är ju också på nätterna, när allt är lugnt och tyst som man plötsligt kommer på alla bra idéer och man kommer på alla bra saker som man skulle kunna göra.

Tex att städa, eller diska går ju också bäst när man rest sig ur soffan och ska gå och lägga sig. Tyvärr blir inte grannarna så glada när man spolar i kranen, slamrar med disken eller dammsuger på nätterna så jag brukar försöka undvika det.

Sen är det ju det där med hjärnan. Jag försöker säga till min hjärna på kvällen att den ska sova, men det är inte alltid att den lyssnar. Den kanske istället måste tänka på allt som jag inte tänkt på på dagen. Allt från vem som egentligen sade vad på jobbet till vad jag önskar mig i födelsedagspresent till vad jag ska äta till middag dagen efter. Sen kan det ju bli så att jag ju måste gå upp och kolla vad jag behöver handla, eller om jag kom ihåg att betala räkningen...

Sen blir jag kissnödig och när jag äntligen somnat så jamar katten och vill gå ut...

Det finns väldigt lite medicin mot sömnlöshet. Det som finns är sömntabletter, typ Immovane. De är beroendeframkallande och ska bara användas under en begränsad period. Lergigan blir man också trött av, men då kan i alla fall jag sova ett dygn! Så det är ju uteslutet! Jag ska ju bli piggare, och inte behöva känna mig som en zombie på dagen!

Så finns det Cirkadin. Det är melatonin (sömnhormon) i tablettform. Tyvärr ingår de inte i högkostnadskyddet, och en månadsförbrukning kostar 250kr. De hjälper lite grann, men dosen är alldeles för låg. I Europa säljs melatonin i tablettform som kosttillskott. Då finns det även högre styrkor. Jag förstår inte varför Sverige inte också tillåter försäljning av melatonin som kosttillskott.

Det är som att vi hellre låter läkare skriva ut beroendeframkallande tabletter än att tillåta höga doser av "snällare" medel. Absurt tycker jag. Istället tvingas man antingen skicka efter från tex England (där priset förövrigt är en bråkdel av vad det är i Sverige) eller så man helt enkelt ligga sömnlös!

I Stockholm kan man få hjälp med tyngdtäcke. Det är faktiskt precis vad det låter som. Ett täcke som är tungt. Man får hjälp att prova ut ett lagom tungt täcke av sin arbetsterapeut. Det finns väldigt lätta täcken och väldigt tunga täcken. Ett tyngdtäcke gör så att man ligger mer still på natten, det frisätter kroppsegna hormoner som är lugnande och ångestdämpande och man får en bättre sömnkvalitet. Täcket förstärker även skillnaden mellan den egna kroppen och omgivningen.
Sover man bra på natten så blir man piggare på dagen, och orkar koncentrera sig bättre.

Tyvärr får man inte hjälp med täcken i alla landsting, och alla landsting har inte alla sorterna. Råkar man bo i "fel landsting" får man köpa täcket själv. En kostnad på många tusen kronor! Ett täcke kostar mellan 5 och 8000kr! Det är galet tycker jag. Alla borde få hjälp att sova bra. Det blir en stor besparing både i lidande och medicinkostnader.

Vissa täcken innehåller bollar. Det finns täcken med stora bollar och täcken med plastkastanjer och täcken med blandade bollar. De täckena med stora bollar rasslar och låter lite och det är lite som att sova i IKEAs bollhav. Bolltäckena funkar inte för mig. Jag får panik av bylsigheten och av att det är så stort, så jag har ett kedjetäcke istället.

Det är ett täcke som har sydda kanaler med kedjor i. Det är fodrat på ena sidan så det är mjukt och på andra sidan så syns kedjorna mer. Jag fick först ett täcke på 10kg och nu bytte jag upp mig till 12 kg. Det låter mycket, men det känns bara som en varm kram. Täckena är även ångestdämpande. Om man har mycket ångest kan man lägga täcket med kedjorna mot kroppen. Det känns en liten skillnad men inte jättestor.

När jag fick mitt täcke förstod jag plötsligt varför jag använde ett gammalt vaddtäcke tills det gick sönder och alltid velat ha extra filtar ovanpå! Duntäcken är mysiga, men inte så tunga.

Jag sover bäst i min egen säng. Det måste vara tyst och mörkt. Inte för varmt och inte för kallt. Jag är hyperkänslig! Det var nån som sade att prinsessan på ärten hade ADD och jag tror absolut det stämmer! ;-)

Så här ser ett kedjetäcke ut.

Bilderna kommer från Somnas hemsida. Det är företaget som tillverkar täckena.

 
 
 
 
 
 

fredag 22 maj 2015

Medicin!

Du kan ju inte ha ADD. Du är ju jättesnabb! Å så effektiv!
Tack så mycket för den fina komplimangen, men tro mig när jag säger att utan medicin händer det typ ingenting.

Ibland har jag väldigt svårt att förstå mig på alla "tyckare". De som säger saker som "jag tror inte på att ahdh/add finns" det är bara ett påhitt av läkemedelsbolagen så att de ska tjäna pengar!

Det gör mig faktiskt skitarg rent utsagt!!

Jag är fasiken inte nåt påhitt av nåt läkemedelsbolag (vad jag vet)! Mina problem som jag har är inte heller något påhitt! De är högst påtagliga varje dag.

Vid adhd/add är det obalans i hjärnan. Man har lägre nivåer av dopamin. Dopamin är det hormon som styr hjärnans belöningssystem. Man har även andra nivåer av Noreadrenalin som också är med och styr hjärnans signalsystem. Tex så får ju hjärnan en topp i sitt belöningssystem när vi gör nåt roligt eller äter nåt gott. För andra människor så håller nivån i sig en ganska lång stund, medans i en adhd hjärna pikar den och sen dalar den lika snabbt igen. Då vill man ju ha en ny "kick".

Vissa börjar bestiga berg och hoppa fallskärm, andra börjar missbruka narkotika ytterligare andra gör andra saker som ger stort påslag i belöningssystemet. För mig blev det choklad och mat. Socker ger en tillfällig energikick, som tyvärr dalar lika snabbt. Jag var ständigt så trött. Så trött, så trött.

Choklad är ju så himla gott och man känner sig liksom lite glad och nöjd när man äter choklad. Det innehåller visst "må bra hormoner" så det förklarar ju lite tyvärr är det också oerhört energitätt... Choklad innehåller ju också socker som triggar hjärnans belöningssystem oerhört mycket. I alla fall på mig. Vissa säger att sockermissbruk inte finns, andra säger att det är lika starkt som heroin. Min egen slutsats är att det absolut är i nivå med alkohol!

Medicinen som jag äter heter Concerta. Det är en centralstimulerande medicin som är vakenhetshöjande. Det finns några olika sorter på marknaden och de exakta skillnaderna och hur de fungerar avstår jag från att diskutera eftersom det är så komplext. Det finns långtidsverkande och korttidsverkande. Korttidsverkande kan vara tex Ritalin. Medicinen fungera bra på ca 33%, ok på 33% och inte alls på 33%. Långtidsverkande medicin räcker ungefär 12h. Det verkar dock vara olika på olika människor. Ibland behöver man fylla på med medicin efter lunchen. Det är högst individuellt vad man behöver.

När jag började äta medicinen försvann väldigt mycket av sötsuget direkt! En biverkning av medicinen som många lider av är att de tappar aptiten och inte känner hunger. "Tyvärr" har jag inte drabbats av den biverkningen. Jag säger "tyvärr" eftersom jag är väldigt överviktig och verkligen hade behövt gå ner i vikt, men så blev det inte.

Jag äter också antidepressiv medicin. Jag hade inte haft någon kontakt med psykiatrin innan, men jag valde sen att börja. Det är vanligt att man även har andra diagnoser om man har adhd/add. Jag äter det bara för att dämpa karusellen i hjärnan. Minskar ältandet i hjärnan får man mer saker gjorda helt enkelt. Mer om ältandet i ett annat inlägg.

Medicinen är som ett rött skynke för vissa. Både antidepmed och adhd med. Det kan jag verkligen inte förstå! Adhd/add går inte att bota med någon mirakelkur. Man mår givetvis bättre om man äter bra mat. Många mår bättre av att utesluta gluten och laktos. Det har jag inte känt något behov av så det har jag inte prövat. Antidep används för att minska vissa av ADHD-symptomen och ger ökad livskvalitet för mig så jag ser ingen poäng att sluta av ren princip.

Det finns liksom inget egenvärde i att äta medicin. Medicinen höjer vakenheten i min hjärna så att jag kan jobba och göra andra saker jag vill göra och känna mig hyfsat pigg. Medicin till barn är ett annat kapitel. Det tänker jag inte gå in på så mycket eftersom det är ett väldigt känsligt område.

Centralstimulerande medicin är narkotikaklassad och därför får bara en läkare med specialistkompetens skriva ut den. Det är ett missförstånd att man "blir hög" av medicinen. Man blir mer alert- ja, men inte hög. Den verksamma substansen är ca 1 promille av vad en narkoman tar som "en sil".

I Fass står det att medicinen är oerhört beroendeframkallande så man ska iaktta största försiktighet vid förskrivandet av denna medicin. Den formuleringen har jag faktiskt väldigt svårt att förstå. Jag har blivit beroende av att ha ett fungerande liv, men inte av substansen som sådan. Jag har ätit samma dos i 4,5år. Såklart är inte min erfarenhet ingenting jämfört med en hel forskningsvärld, men jag tycker att ordet "beroende" är missvisande. Vissa människor kan få en tillvänjningseffekt. Det har jag sån tur är sluppit. Det är dock en annan sak än beroende. Vissa människor får väldigt starka symptom så kallad rekyleffekt, när medicinen går ur kroppen, det har jag i stora delar sluppit också sån tur är.

Det man däremot har sett i studier är att många narkomaner har adhd och om de börjar medicinera så minskar återfallsrisken drastiskt! Jag har inte hör eller läst om motsvarande för add-personer.

Medicinen är svindyr, så jag är oerhört glad att jag bor i ett land med ett än så länge fungerande socialförsäkringssystem, så jag kan köpa den medicinen jag behöver utan att totalkrascha min ekonomi. 30 tabletter den billigare ersättningsmedicinen kostar ca 680kr räcker 30dagar, så på 3 burkar är jag i princip uppe i högkostnadsskyddet! Tack till alla er som betalar skatt!

Slutsatsen är alltså att adhd medicin liksom alla annan medicin ska användas med förnuft och av de som känner att de blir hjälpta av medicinen.
"Vanliga" människor känner ingen ökad koncentration enligt vad jag lärt mig. Därför är det ingen poäng att knapra centralstimulerande innan tex ett prov.

Nästa inlägg ska handla om sömnsvårigheter. Missa inte det! :-) 

tisdag 19 maj 2015

Diagnos eller inte diagnos?

-Nuförtiden har ju alla ADHD!
-Jag har nog också ADHD!

Har alla ADHD nuförtiden? Såklart inte! mellan 3-5% av befolkningen har adhd. Det är lite högre siffror i vissa länder och i vissa, beroende på hur man gör utredningar. Om vi utgår från att det bor  9000000 människor i Sverige så är det är mellan 270000 och 450000 människor. Av dessa har ca 25% ADD alltså mellan 67500 och 112500 människor. Det är inte alla.

Det finns inget egenvärde att göra en utredning eller att få en diagnos. En diagnos är ju ett samlingsnamn på en rad problem. När livet krånglar eller inte funkar är det ju naturligt att söka hjälp. ADHD är alltså INTE en modediagnos!

Utmärkande för diagnosen är tre huvudområden:

uppmärksamhetsstörning och hyper/hypoaktivitet och impulsivitet. För att få diagnos måste problemen yttra sig i minst två olika sammanhang tex både på jobbet och hemma och de måste orsaka stora problem i det dagliga livet. Om man jobbar i en väldigt stökig och högljudd miljö tex så kan ju det i sig skapa problem, men det räcker alltså inte för en diagnos.

Tyvärr finns inget enkelt blodprov man kan ta för att upptäcka adhd. Istället så baseras det på frågeformulär, intervjuer med patienten och med föräldrarna.

-Ja, du har samarbetssvårigheter!
eeeh....
Alltså det var ju inte jag som hade problemen egentligen utan alla andra.... eller...?

Det var öppningsrepliken på min utredning. Min mamma hade skrivit en remiss för utredning efter flera års misslyckanden i mitt yrke som förskollärare.
Jag fick fylla i ett frågeformulär med massor av frågor, de intervjuade mig och min mamma. Jag fick också göra ett test på datorn. Jag tror att det heter QBT test. De mäter både huvudrörelserna och koncentrationen och mängden feltryckningar.

Testet gick ut på att klicka när det kom två likadana symboler efter varandra. Varje symbol visades bara typ 2 sekunder. Testet på gick 20 minuter och när det var klart kunde man se på "uppmärksamhetskurvan" att det dippar ganska snabbt i koncentrationen, då försöker jag "rycka upp mig" varpå mönstret upprepas. Hjärnan är "vaken" men tankarna far och flyger lite hur som helst.

Då är vi tillbaka i symboliken med en lysande smartphone skärm. Den lyser, men slocknar ganska fort, tills du trycker på knappen igen så den börjar lysa tills den slocknar igen. Apparna är däremot aktiva även om skärmen är släckt.

Ett test pågår 20 minuter, men livet pågår ju i flera år och dygnet runt såklart. Koncentrationsförmågan i testet är ju en spegling av livet. För att orka hålla koncentrationen fokuserad eller om vi jämför med telefonen -skärmen lysande- så krävs oerhört mycket energi. Alltså dör batteriet ganska snabbt. Särskilt eftersom alla apparna är öppna och jobbar på med sitt samtidigt.

Jag var den där snälla flickan som inte gjorde så mycket väsen av sig när jag var liten, men desto äldre jag blir desto mer och högre krav ställs ju på mig i yrkeslivet och privat. Jag jämförde mig och jämför mig fortfarande med mina kurskamrater från Lärarhögskolan eller andra jämnåriga, och jag insåg ju att jag hade problem som de inte hade, men jag förstod aldrig varför! Varför? Varför? Varför? När jag äntligen fick diagnosen var det en befrielse men såklart också en sorg.

Nu visste jag vad som var fel men jag visste fortfarande inte hur det påverkar mig.

Jag har nästan 38 år bakom mig som präglats av ett odiagnostiserat funktionshinder. Allting har såklart påverkats, men mest måste jag ju säga att skolan och betygen påverkats, eftersom de sen låg till grund för vilka utbildningar jag kunde söka på universitetet. Jag kom inte in på den utbildningen jag ville utan tog en annan utbildning som jag tyckte verkade intressant.

Den utbildningen ledde dock ut i ett yrke jag aldrig tänkt att jobba med och som jag inte klarar av. Jag har haft ett yrkesliv som kantats av uppsägningar och motgångar. Det onormala har blivit normalt. Misslyckad förskollärare har blivit synonymt med mig i mina egna ögon. Det skulle ju vara så mycket roligare att kunna säga att jag är en grymt duktig och eftertraktad fotograf tex.

Jag hör ofta att man inte vill utreda sitt barn i risk för att det skulle få en stämpel i pannan. Jag ber er att tänka på vad alternativet blir om man inte utreder. Utredning är bara aktuell om det finns problem. Problem skapar motgångar, problem skapar känslor av misslyckanden!

Stämpeln MISSLYCKAD är oerhört svår att tvätta bort! Faktiskt snudd på omöjlig. Tänk på det..

ADHD/ADD är ingen hobbydiagnos, den är inte heller påhittad av läkemedelsbolagen, medicinen gör bara att jag äntligen fick ett liv, tyvärr inte utan misslyckanden, men jag jobbar hårt på att tvätta bort stämpeln. Hoppas det går.

lördag 16 maj 2015

Stöket anfaller!

Stöket, röran, oordningen, kaoset...
Det är mycket som vill ut ur huvudet nu. Då blir det lätt kaos. Lite som en trafikstockning, fast i hjärnan. Min lägenhet har också varit en enda röra. Fram tills ungefär fyra år sen. Då hjälpte en vän mig att vända en väldigt negativ utveckling.

Add är en funktionsnedsättning med en rad olika kriterier. Tex att påbörja och avsluta saker och bibehålla uppmärksamheten. Det är även svårt att prioritera, planera och strukturera saker. Dessutom skjuter man gärna upp allting som kräver en ansträngning. Det är ju faktorer som är ganska avgörande om man ska få något gjort i sitt liv. Innan jag började äta medicin var det väldigt mycket som stannade i hjärnan. Jag skjöt upp allting.

Jag brukar jämföra det med en smartphone. Ni alla kan relatera till en sån telefon. Man trycker på knappen och skärmen tänds. Man öppnar de appar man är intresserad av och när man är nöjd så lägger man ifrån sig telefonen igen. Telefonen slocknar, men apparna är fortfarande öppna och drar massor med energi.

Min hjärna är precis som en sån telefon. Den lyser dvs är vaken och håller fokus så länge det händer nåt spännande och intressant. Städning är varken spännande eller intressant. tvärtom. Jag tycker att det är både svårt och jobbigt. Alltså skjuter jag upp det. Det är inte en särskilt lyckad lösning. Tvärtom. Det framkallar bara en massa ångest. Ångesten gör det ändå svårare att ta tag i någonting och då blinkar batterikonen på "låg batterinivå" innan man ens satt igång. Hur man än trycker på knappen så vill inte telefonen lysa.

Man blir såklart jättetrött av att hela tiden spela spel, facebooka, blogga, fota och allt annat roligt man kan göra med sin telefon i hjärnan. 24h om dygnet. Då blir det inget gj, ort på städfronten. Nä jag tar helt enkelt och skjuter upp den tills imorgon när jag med all säkerhet är piggare... Eller?

Situationen blir tillslut ohållbar. Jag är en samlare. Jag har väldigt svårt att slänga, sälja, eller över huvudtaget göra mig av med någonting! (SUCK) Det kan ju komma till användning, jag har ju fått det av nån eller det är ju så fint...
 Papper är det allra svåraste. Vad ska man spara och inte? Jag slänger de "viktiga" papprena och behåller de "oviktiga". Dvs räkningar deklarationer och såna där tråkiga papper åker i soporna, men papper som jag skrivit sparas.

När man städar måste man ju ha en struktur ett system och någon slags ordning.
- Det måste ju vara så mycket lättare att lägga tillbaka sakerna där de ska ligga istället för att lägga sakerna precis vart som helst?!
Alltså det förutsätter ju att sakerna har en plats från början...

Samma sak med papprena med anteckningarna. Jag skriver ner allt på möjligt på det jag har till hands för stunden. Det är typ aldrig en anteckningsbok... Istället skriver jag på allt möjligt annat och HUR ska man då komma ihåg VAD man skrivit VART? Svaret är att det gör man inte. Förrän man ser lappen igen. AHA där var ju det där jätteviktiga telefonnumret som jag skrev upp. Det är bäst att jag lägger det framme så jag kommer ihåg det.

Samma sak med kläderna, viktiga tidningar, frukt eller vad som helst annat. Situationen blir ju ohållbar. Stöket är ett faktum. Det blir en ohållbar röra av odiskad disk, smutstvätt, papper, tidningar och diverse små pryttlar som "kan vara bra att ha". Ni kan ju föreställa er själva hur det ser ut.

Jag har en fantastisk tur med mina vänner!!! De är fantastiska och har hjälpt mig att vända denna hemska situationen och hjälper mig att hålla stöket i schack.

Första gången när vi började röja tog min vän över. Hon tog kommandot över situationen och navigerade tills det blev klart för dagen. Efter det var en annan vän här och hjälpte mig att rensa ut och köra iväg saker. De har varit tuffa och "tvingat" mig att slänga och rensa.

Idag kom ytterligare en vän hit och hjälpte mig. Vi slängde ingenting utan omorganiserade bara. Ändå känns det som en helt ny lägenhet!!!

Kampen mot stöket kommer jag få fortsätta hela livet, men det blir lite bättre för varje år!

tisdag 12 maj 2015

Lite bakgrund

Vad är ADD? Vad betyder det?

ADD är en förkortning av Attention Deficit Disorder. ADHD är en förkortning av Attention Deficit Hyperactive Disorder. Skillnaden är helt enkelt att en ADD hjärna är underaktiv medan en ADHD hjärna är överaktiv.

Jag blev utredd för ADD hösten 2010. Det var omtumlande att få veta vad som "var fel" men ändå en lättnad. Både jag och min familj hade länge anat att det var nåt som var "fel". Det som var avgörande för att jag påbörjade en utredning var att jag fick sparken från ytterligare ett jobb.

Jag har en fil kand i barn och ungdomsvetenskap och pedagogik från Lärarhögskolan i Stockholm. Jag har jobbat som förskollärare sen 2002. Jag har jobbat på 10 olika förskolor på 13år och varvat med studier i Mänskliga rättigheter och foto. Jag har även jobbat extra i äldreomsorgen för att försörja mig.

Jag tänkte hela tiden att orsaken till att jag inte trivdes eller kunde vara kvar på förskolorna låg utanför mig. Det var kollegorna, chefen, miljön etc. Jag fick dock jobb på en förskola där jag ändå trivdes och hade kollegor som jag gillade, men det fungerade ändå inte. Jag insåg då att jag hade del i det som hände. Min mamma skickade in en remiss för utredning och tillslut fick jag svaret. JA du har ADD.

Jaha tänkte jag. Jag tar tag i det sen. Jag lade det i facket med alla andra saker som jag skulle ta tag i senare. Jag var mitt uppe i en fotoutbildning och hade absolut inte tid att fundera över detta nya. Problemet är ju bara att livet pågår ju här och nu. Det är svårt att skjuta upp livet.

Just detta att skjuta upp allting är ett av de mest signifikanta aspekterna av ADD. Jag skjuter upp allting till en annan dag, en annan vecka, månad år ett annat liv. Allt som är tråkigt dvs. Det som är roligt går ju fort och lätt.

Jag började nysta och försöka förstå vad ADD är och hur det påverkade mig. Jag hittade inte så mycket info då och fick ingen info från psykiatrin märkligt nog. Nu har det gått 4,5år och jag börjar äntligen landa i vad min diagnos betyder och hur jag fungerar. Det är en sak att förstå på ytan, ungefär som att man läser en bok, och en annan sak att förstå på djupet, ungefär som att man verkligen jobbar med en text och analyserar den på djupet. Kanske t o m flera gånger.

Nästa steg är att förklara för andra hur man fungerar och vad man behöver för att må bra. Den här bloggen hoppas jag kan underlätta för mig och människor runt omkring mig att förstå hur jag fungerar och jag hoppas ju också att andra ska slippa en del av alla prövningar jag varit igenom i mitt liv.

Fortsätt följa min blogg så får ni veta!

Funktionsuppsättning

Det här blir en ny blogg. En blogg som ska handla om mitt liv. Ett liv som präglats av att ha en annan funktionsuppsättning i min hjärna än vad de flesta andra har.

De flesta kallar det ju nedsättning, men min kompis myntade begreppet uppsättning häromdagen och det tycker jag låter mycket trevligare. Själv brukar jag kalla det problemet. Det handlar om ADD. Tre korta bokstäver som innefattar en hel rad med både positiva och negativa egenskaper.

Jag väljer att se det som två sidor av samma mynt eftersom det som är en svårighet eller en nackdel i vissa sammanhang kan vara en tillgång i andra.

Jag vill dock avliva myten om att dessa egenskaper inte skulle finnas om jag levde i ett annat samhälle. Det är helt fel. ADD/ADHD finns i alla kulturer och i världens alla länder. Skillnaden består möjligen i hur man bemöter dem.

En annan myt är att man inte ska utreda barn för att de inte ska få en "stämpel i pannan". Jag kommer att återkomma till detta senare i min blogg.

Jag ser fram emot detta projekt och jag ser fram emot att dela detta med er läsare!